Färd

Jag slungas ut i tomma intet, förintad av en förödande kraft, en kraft jag så länge kämpat emot, som den desperate fången i giljotinen sekunder innan bilan faller.

Jag flyger. Allt går i en rasande fart. Ska det verkligen vara så här? Är det så här det ska ta slut? All kamp förgäves, allting förlorat i en enda tryckvåg av misär. Till höger om mig ser jag en pundare, sliten av det hårda livet på gatan, brännmärkt av livets förlorarstämpel. Hade jag haft tid hade jag spottat på denna varelse, detta omänskliga djur som förfallit långt under apornas standard.

Jag vänder huvudet snabbt, alltför snabbt. Färdens fart rycker nästan loss det från mina axlar, får det att flyga all världens väg. En skrikande mamma försöker uppgivet lugna sin gråtande son. En polis patrullerar uttråkat torget. En grupp ungdomar hoppar omkring i ett slags efterblivna apliknande rörelser, uppenbarligen i ett försök att imitera sina favoritartister. Politikerna sitter på restaurangen och bestämmer.

Jag, jag flyger bara, mot en ofrivillig riktning, ofrivilligt närmar jag mig mitt mål. Slutet är nära nu. Jag börjar acceptera, förlika mig med det oundvikliga, men samtidigt ge upp. Jag skrattar högt åt de patetiska människorna som cirklar kring mig, som finns överallt. Parasiterna som lever på att suga ut varandra, bedra varandra, men som samtidigt inte inser hur beroende de är av varandra och spelet de spelar. Dessa patetiska kräk, alla slavar under sina drifter, sina impulser, sina neuroser, dessa patetiska kräk oförmögna att utöva den minsta självkontrollen. Homo Apstadium.

Spelet var för min del slut innan det ens hade börjat. När jag möter mitt mål, borrar mig in i dess hjärta, drabbas jag dock av en förfärlig insikt: Alla de människor jag kallat för patetiska är trots allt lyckliga innerst inne, likaså den människan jag nu förintar med min blotta närvaro. Det är jag som är parasiten, inte de.

En duns.

Av Andris Kangeris 28 dec 2003 15:05