Ännu ett Gott Nytt År?

Del 1

Hennes röda ullkappa svängde av och an. Den klarblå blicken fokuserade det lilla samhällets enda restaurang belägen på andra sidan bron. Kvällen var speciell. Sista timmarna detta år ville alla fira rejält. Restaurangen hade bestämt sig för att hitta på "något kul" och hade därför bjudit in till maskerad. Och vid midnatt hade de lovat skjuta upp ett gigantiskt färgsprakande fyrverkeri, som en markering för ett nytt år och en ny tid.

Broräcket var helt klätt i iskristallspäls och i lyktornas sken blev kristallerna till silver och diamanter. Under henne forsade det kalla vattnet fram. Ljudet gav henne yrsel då hon för sitt inre kunde se de grönt slemmiga stenarna nere på botten. Gamla, grönt slemmiga för att de legat där sedan urminnes tider, liksom de skulle fortsätta att göra åtskilliga årtusenden in i framtiden.

Skrän och musik fick henne att rycka till. Dragen ut ur sina tankar, för att i nästa sekund sugas in i en ofattbar känsla av total ensamhet, stannade hon till. Ensamhet. Med kraft drog hon ett djupt, isande kallt andetag som skar som knivar i lungorna. Luften släpptes ut och formade ett litet vitt moln som snabbt löstes upp i den vintriga kvällen. Sakta började hon gå igen, något lugnare än förut.

En ung man kom vinglande emot henne. Snabbt vände hon bort ansiktet. Hon ville undvika ögonkontakt men framför allt kroppskontakt. Ynglingen kunde inte eller ville inte läsa av hennes signaler. När han kommit så pass nära att hon kunde känna stanken av fylla så sa han:
-Tjena! Fööeee faaaaen! Skaru hänga me hem? Ja bjur på viiiin!
Erbjudandet gjorde henne illamående och omedvetet började hon småspringa.
-Jävla hooora! skrek han efter henne.
Orden kändes som knytnävsslag i magen på henne.

Många gånger hade hon funderat över varför hon utsatte sig för dessa förnedrande försök till mänsklig kontakt. Sådant här hände varenda gång hon gick ut för att roa sig. Det förtog intresset och engagemanget som om möjligt hade funnits där innan. En känsla av att vilja återvända hem igen kom över henne men den försvann snart då hon insåg att hemåt var åt samma håll ynglingen gått.

Utanför restaurangen var det liv och rörelse. Atmosfären berättade av att något stort och fantastiskt var på gång. Människorna var härligt brokiga, men utseende och klädsel samsades dåligt med deras handlingar. En jättebebis, med trösten runt halsen, klunkade friskt ur en flaska renat eller kanske hembränt. Genom ett litet hål i ett stort vitt spöklakan drog själen inunder djupa bloss på sin cigarett. Hon kunde känna hur det goda humöret återvände, kanske kvällen ändå kunde bli trevlig. Nere vid sjökanten utspelades ett drama mellan en ängel och en djävul. På deras kroppsspråk kunde man tydligt se att de var ovänner. Ängeln skrek i vredesmod och det såg nästan ut som hon skulle flyga iväg. Djävulen kurade ihop sig som en liten boll och såg ut att vilja sugas in i marken han stod på. I ett mörkt hörn under restaurangens balkong kunde man skymta ett par som stod och hånglade. Man kunde se en kvinna i häxkläder och en välklädd lång kvinna men av de stora fötterna att döma förstod man att det var en man, trots kvinnokläder och fylliga bröst. Häxan smekte lösbrösten och viskade något och båda började gapskratta. Hade det inte varit maskerad hade vem som helst blivit generad. Nej här kan man inte stå tänkte hon och gick hon med beslutsamhet trappan upp till entrén, visade sin förköpta biljett för en grovhuggen neanderthalare i pälsskinn och steg in.

I hallen låg en doft av förväntningar, rök och all världens parfym i en salig röra. Parfymtillverkarna borde gå på dansrestaurang. Där kunde man få doftsensationer varje gång det var lördag. Hon lyfte över kappan till mannen i garderoben och såg sig om efter en spegel. Till vänster om garderoben fick hon syn på en. Ur en liten ask hon bar på letade hon fram en borste. Asken skulle fungera som handväska, men på samma gång vara en del i hennes kostymering. Hon borstade bara luggen lite, för resten av det långa håret var uppsatt. Hennes mor hade hjälpt henne sätta upp håret efter en bild i en bok om grekisk mytologi. Med de blå ögonen kunde hon i spegeln se en alldaglig kvinna i fyrtioårsåldern. Spegeln avslöjade de fina fårorna runt ögon och mun. Ur dem kunde utläsas både glädje och sorg. Hon rufsade till luggen lite och vände sig om.
-Det syns att man levt iallafall, viskade hon tyst för sig själv.

Efter ett djupt andetag styrde hon stegen mot baren och försökte så graciöst som möjligt komma upp på en av barstolarna. I hennes huvud for tankar om barstolar. Varför skulle de vara så höga egentligen? De som sätter sig på en sådan brukar ju ändå bli så berusade efter ett tag och fallet till golvet blir så långt...och hårt.
- Ett glas rött! kunde hon höra sig själv säga.
Bartendern hällde snabbt upp ett glas vin som han placerade på bardisken framför henne. Hon tog en liten klunk och nickade mot honom som ett erkännande. Sedan vred hon sig runt för att kunna spana på sina grannar en stund.

En vampyr. Hans glas innehöll, av färgen att döma, Bloody Mary. Han lyfte sitt glas och log mot henne så hans långa hörntänder syntes. Snabbt återgäldade hon hans gest och log tillbaka. På hennes andra sida satt en brunbjörn och lite längre bort en robot. Men han hade det tufft. Kostymen var gjord av silvermålade kartonger och uppenbarligen svår att sitta i. Åtminstone på en barstol. Så vred hon sig runt helt, för att kunna blicka ut mot dansgolvet.

Dansen pågick för fullt och trängseln var lika kompakt som i en sardinburk. Folkmassan liknade ett böljande regnbågsfärgat hav. Musiken som kom ur högtalarna var gamla låtar från sjuttio- och åttiotalet. Med fasa tänkte hon på rave, hip-hop och andra mer eller mindre gymnastiska danser, som varit populära sedan något årtionde tillbaka. Det hoppandet och skuttandet skulle aldrig kunna jämföras med värmen och närheten i en dans mellan man och kvinna. Hon tyckte att den gamla tryckaren borde komma till heders igen, så ungdomen kunde hitta tillbaka till varann och få uppleva värmen människor emellan och vara tvungen att lita på varandra i virvlarna på dansgolvet.

Ett leende kom över hennes läppar. Hon kom att tänka på en värmlänning som för tio år sedan, på ett dansställe i Karlstad, hade frågat henne:
- Bygger du? Bygger du?
Han hade upprepat sin fråga flera gånger och till slut hade hon irriterat svarat:
- Varför frågar du? Vill du så gärna veta så jobbar jag på kontor och vet inget om byggbranschen!
Då lämnade han hennes bord och gick med hängande huvud till sitt eget. Hon hade känt sig urdum när hon förstått, att hon inte förstått. Han hade ju bara frågat om hon buggade. Resten av den kvällen hade hon fått stå ut med värmlänningens kompisar som tyckte de var jättelustiga när de frågade henne om hon spikade, snickrade, skruvade och så vidare.

Trots att det var mycket folk och trångt kunde hon se orkestern från sin höga stol. Man hade lyckats med att återförena ett av sjuttiotalets mest omtyckta lokala dansband. Ur högtalarna strömmade låtar som "Gråt inga tårar mer för min skull", "Sailing" och "It´s a heartache". Alla sjöng med i melodierna. De flesta förstås hellre än bra. Hon sjönk in i minnen från sin ungdomstid. En ung sagoprinsessa med långt ljust hår dansade förbi i armarna på en riktig machoman med muskulös överkropp, kamouflagemönstrade byxor, kniv i bältet och svart pannband. Hon förundrades över att könsrollerna verkade bestå. Prinsessdrömmar kontra stor, stark man. Skulle världen någonsin förändras? Så fnissade hon lite när hon insåg att även hon höll på det kvinnliga den här kvällen.

- För tvåtusen år sedan föddes Jesus! hörde hon en mörk behaglig röst säga bakom ryggen på henne.
Helt plötsligt sögs hon tillbaka i tiden. En flod av minnen forsade fram. Efter en stund strandade hon. Hon var en ung kvinna igen. Rösten lät väldigt bekant och när hon vände sig om såg hon igenkännande på en lång man. Han var visserligen utklädd till groda, men det var mannen hon alltid återvände till i sina tankar. Mannen hon levt med en tid och som hon så småningom också hade lämnat.
- Ska vi skåla för "Den smorde"? sade han och tittade frågande på henne.
Hon nickade till svar samtidigt som hon förundrat betraktade hans framstickande gråa hår och hans begynnande mage. Han såg faktiskt väldigt lustig ut i den gröna åtsittande groddräkten. Hon log.
- Du har inte förändrats ett dugg på femton år! konstaterade han.
Nonchalant lutade han sig över bardisken och beställde en flaska vitt vin och två glas. Så vände han sig nyfiket mot hennes håll.
- Men det har du! svarade hon.
- Fortfarande lika uppriktig hör jag! skrattade han retsamt.
- Vill du hellre att jag ska ljuga som du gör! slängde hon snabbt tillbaka. Jag stod faktiskt alldeles nyss ute i hallen framför en spegel och kunde konstatera att rynkorna hittat till mitt ansikte också. Menar du då att jag ska tro på ditt inställsamma smicker?
- Jo dina rynkor såg jag! Det var inte så jag menade. DU finns kvar! Du har inte förändrats! Som vanligt sitter du i din egen lilla värld och betraktar livet utanför! utbrast han med sårad röst. Du är fan i mej alltid redo att hugga! fortsatte han. Är väl skorpionen inom dig. Giftstjärt! Bäst man aktar sig!
- Och du är fortfarande lika redo att ta åt dig, suckade hon
när hon insåg att de hamnat i sina gamla mönster på mindre än en minut. Ska vi gräva ner yxan innan den är uppgrävd igen, va? Hon såg på honom med bedjande blick.
- Ugh ugh! Ska vi ta flaskan och glasen och leta reda på någonstans där vi kan sätta oss och prata. Kunde vara kul att höra hur du har det nu för tiden....ex-squaw.
- Visst! Men i samma stund hon svarade slog det henne att det kanske inte var en sådan bra idé, men då var det för sent och hon var faktiskt lite nyfiken själv.

Detta är ett bidrag till Sourze författaskola

Av MeMySelf&I 17 dec 2003 16:47