Döden Saddam

När bilden dök upp, igår, på den härjade Saddam och den förödmjukande läkarundersökning som han genomgick, firade vi lika mycket som de journalister som brast ut i glädjeyttringar. Under den inträngande kameralinsen hade odjuret Saddam blivit till den pestsmittade råtta som var hans verkliga jag. De hade hittat honom i en liten, smutsig håla. Snacka om poetisk rättvisa!

Glad är ett litet ord idag, jag är så mycket mer än det.
Firande är ett litet ord idag det med. Vad jag håller på med räknas väl som sinnessjukt skulle jag tro.

Inte ens Bremers Hollywood-aktiga "Weve got him" kunde sätta smolk i bägaren. Saddam hade känt en smula av den skräck som han utsatt den egna befolkningen för, för mig räckte det, igår.

Idag hör jag snack om en rättvis rättegång, om mänskliga rättigheter, om krigsfångestatus för Saddam. Låt mig erkänna det med en gång, jag är inte en neutral part i den här frågan. Jag vill se största möjliga lidande för Saddam.

Mina tankar om Saddam går tvärtemot mitt tycke för människan, min kamp för mänskliga rättigheter och min strävan för rättvisa. Ja, Saddam har smittat mig lika mycket som alla andra. Hans ondska har påverkat mig, jag nöjer mig inte med rättvisa när det gäller honom.

Jag ställer mig en enda fråga, hur straffar man en man som har miljontals människoliv på sina händer?

Fängelse? Ska han klara sig undan så lätt?
Avrättning? Ska han klara sig undan så lätt?

Båda kanske? Arbetsläger i 20 år, med bästa möjliga läkarteam som ser till att han överlever för att därefter avrätta demonen?

Ska han klara sig undan så lätt?

Irakiska mödrar har ett förslag som faller mig i smaken, de vill ta ett bett av Saddam för varje förlorad dotter och son.

Ett rättvist straff. Mina tankar irrar iväg.

Gratulerar Irak! Han är fast.

Av Naseer Alkhouri 15 dec 2003 08:14