Sagan om flickan..

Hon var tio år, glad, framåt, omtyckt av både barn och vuxna. Tio år, ett barn. Ett barn av sin tid. Plötsligt, eller kanske sakta men säkert kom kraven på henne. De kom från olika håll, både inifrån och utifrån. Hon började bli kvinna. Ett barn i en kvinnas kropp.

Hon minns hur rädd hon blev, ovissheten och hur obehagligt det kändes, hur smutsig hon kände sig. Hur fel att kändes.
Helt plötsligt så var hon mer kvinna om man nu kan uttrycka sig så än sin äldre syster. En osäkerhet började ta form inom henne, vad är detta? Vad händer? Varför?
Hennes inre fylldes sakta av känslor som orättvisa, avundsjuka och ett begär... förvirringen var enorm.

Egentligen var det bara tidens gång, den biologiska klockan som tickade, inte konstigare än så. Men någon hade ställt om klockan, den var före sin tid... liksom flickan.

Hon minns hur hon skämdes när hon inte vågade/ville vara med på gymnastiken och badet, när hon var tio år och redan hade fått mens. Hon minns gliringarna från sina klasskompisar och hennes egen syster. Vad hon inte visste var att detta bara var början på ett långt helvete... fullt av oro, ångest mobbing i det tysta... Hon kände sig ensam, övergiven och väldigt väldigt rädd. Rädd för sig själv och rädd för vad alla andra skulle tycka och tänka. Varför kunde inte hon vara som de? Varför måste just hon vara ett huvud längre än alla andra i hennes ålder, varför måste just hon få både bröst och mens flera år tidigare än de andra tjejerna i klassen? Varför måste hon växa om sin syster?

Samtidigt som all rädsla kom, så kom också en massa andra känslor. Hon måste försvara sig, måste visa att hon var bra i alla fall, att hon dög trots att hon inte var som alla de andra. De inre kraven fortsatte att skölja genom hennes kropp samtidigt som de yttre kraven ökade. Hon fick lära sig att det inte är lätt att se mycket äldre ut än vad man egentligen är, det ställs helt andra krav, krav som en tioåring inte ska behöva stå till svars för.

Hon minns olustkänslorna, ångesten och klumpen i magen.
Men hon kommer inte ihåg kramarna, de långa förtroliga samtalen och inte heller förklaringarna, trösten, tryggheten som fanns i hennes närhet... eller var fanns den?
Hon kommer inte ihåg att hon hört någon säga till henne:
- Jag älskar Dig! Du ska vara stolt över dig själv!
- Du är unik!
Vissa meningar finns dock kvar:
- Du ska inte tro att du är nåt! Det där är väl inget märkvärdigt! Visa nu vad du kan!

Hon var tio år. Tio långa år. Hon lyssnade på sina nära och kära, just för att det var precis det de var. Vad förväntas av en tioåring i en ung kvinnokropp? Men hon dömer ingen.
Hon vet att de gjorde vad de ansåg vara rätt, och det bästa för sin dotter. Förmodligen, eller förhoppningsvis så fick flickan dessa kramar, samtal... Men de minnena går inte att plocka fram. Hon söker och söker... Hon sitter där i sin soffa, en trettiotreårig kvinna i en kvinnokropp, men med en tioårings förvirrade ensamma tankar...

Av Åsa Welin 10 dec 2003 12:12