Are you going home?

Det är en fredag, kunde vara vilken som helst
har följt en vän till nattbussen,
och står plötsligt ensam kvar
Efter timmar av Stockholms uteliv,
med vänner,
ensam kvar
Men känner inte av det där vanliga sticket av oro i hjärtat,
av att vara själv,
skyndar mot tunnelbanan,
ner för trappan,
möts av stök,
vakterna släpar en kille över golvet,
ungdomsgäng i olika grupper.
Sveper med blicken,
samtidigt som jag drar kortet genom spärren,
känner instinktivt att någon följer mig med blicken,
på väg bort mot rulltrappan känner jag
vet bara
att han kommer komma efter mig
Två tjejer står längre ner i rulltrappan går mot dem
men plötsligt står han bredvid mig på mitt trappsteg
ler mot mig: "Are you going home?"
Jag svarar inte,
vet inte vad jag ska säga,
ja,
nej,
det tycker jag att du ska skita i,
orden kommer inte över stämbanden
kramar mobilen
Han ger sig inte
struntar i mitt ointresse
"Are you angry?"
det svaret har jag,
nej,
"Ohhh, so you are happy?"
nu står han på trappsteget framför mig
mellan mig och tjejerna längre ner,
för nära ropar kroppen,
tror att jag mumlar ett mhm,
"I want to be your friend"
offensiv
så påträngande obehaglig
Känner hur adrenalinet börjar riva i blodet
vilken rätt har han?
varför respekterar han mig inte alls?
En ilska i bröstet
för att jag är blond?
för att jag ser snäll ut?
Samtidigt blir jag förbannad på mig själv,
varför skulle mitt utseende vara relevant,
ge honom rätten att
vägra respektera mitt kroppsspråk
"Are you going home alone?"
tydligen kan jag inte slippa svara
tydligen är det han som har triumf på hand
där i rulltrappan mitt i natten
hjärnan arbetar
plötsligt tillräckligt med adrenalin
rädsla och obehag
ersatt med frustration och ilska
så arg i bröstet
trycker mig förbi honom
och med adrenalinet dunkande
går jag fort längs perrongen
vänder mig inte om
vet inte var han är
önskar att han ska trilla framför tåget

Av Sandra Lundgren 07 dec 2003 15:55