"Enjoy capitalism"

Går vi till exempel in i närmsta matbutik finns det ett överflöd av kinesiskt ris, sydamerikanska såser och svenska köttbullar på hyllorna. Arbetslösheten är förhållandevis låg och de allra flesta människor har råd att äta sig mätta och leva ett gott liv. Blir vi sjuka finns det en utbyggd sjukvård som med modern teknik står beredd att
ge oss behandling. Kontrasterna mot hur Sverige var för bara 100 år sedan är slående, vilket vittnar om att det svenska samhället har upplevt en enastående utveckling.

Men vid en liten snurr på jordgloben ser vi snabbt att de allra flesta människor inte växer upp i en värld som är acceptabel. Världsfattigdomen är ett nästintill oöverskådligt problem, framförallt socialt och mänskligt, men också ekonomiskt. I dag lever 1,2 miljarder människor i absolut fattigdom, det vill säga på mindre än en dollar per dag. Att
halvera världsfattigdomen fram till 2015 är ett av FN:s millenniemål.

Det lovvärda i denna målsättning torde ingen tvista om. Den springande punkten är hur vi skall nå dit. Här uppstår oenighet mellan å ena sidan vi som tror på ökad frihandel och mer marknadsekonomi, å andra sidan dem som fortfarande förordar bistånd. "Det skall bli jättespännande att jobba med utjämning på en global nivå", sa den nya svenska biståndsministern Carin Jämtin när hon tillträdde för någon vecka sedan. Citatet är talande och avslöjande: Biståndsvännerna fokuserar på fördelning. Precis som i inrikespolitiken. De intresserar sig föga för hur välstånd skapas. För den fattige bonden i Kenya är det inte något problem om hans kollegor i USA är hundra eller tusen gånger rikare, problemet är hur han skall kunna producera tillräckligt för att leva ett anständigt och gott liv. Om det
skall bli möjligt måste välståndet öka, framförallt för dem som i dag är mycket fattiga. Detta kan ske samtidigt som den rika delen av världen blir ännu rikare, det finns inte någon motsättning, tvärtom. Rikedom kan skapas, det är inte en bestämd mängd som alla skall dela på. Därför betyder investeringar och handel oändligt mycket mer än alla bistånd i världen.

År 2000 investerade svenska företag 47 miljarder kronor i olika delar av tredje världen och försörjde 170 000 anställda. Samma år var den svenska biståndsbudgeten 15,3 miljarder. Det framstår med tydlighet vilka krafter det är som bidrar mest till fattigdomsbekämpningen. Faktum är att fattigdomen i världen minskar, levnadsstandarden för de sämst ställda har ökat och antalet barn som i stället för arbete får
utbildning ökar också.

Spädbarnsdödligheten har mer än halverats i världen sedan 1960, från 128 döda per tusen födda till 60 stycken år 1996. Enligt UNDP FN:s utvecklingsorgan har fattigdomen sammanlagt minskat mer de senaste 50 åren än under de 500 åren dessförinnan. Hungern har i utvecklingsländer halverats från 37 procent till 18 procent mellan 1960-1996.
Medellivslängden i utvecklingsländer har gått från 46 år till 64 år mellan 1960 och 1998. År 1960 var utvecklingsländernas medellivslängd 60 procent av industriländernas - i dag är den 82 procent. Andelen absolut fattiga i världen, som lever på mindre än en dollar om
dagen, har minskat från 29 procent till ungefär 20 procent under 90-talet. År 1975 levde sex av tio i Asien i absolut fattigdom, i dag är det endast två av tio.

Hur hänger allt detta ihop? Svaret är kapitalism. Vi vet att många afrikanska länder är mycket rikare på naturresurser än Sverige. Under större delen av mänsklighetens historia har fattigdom varit det naturliga tillståndet. En liten grupp länder har dock lyckats bryta sig ur fattigdomen och de senaste hundra åren upplevt en välståndsökning som saknar allt motstycke. Hit hör Sverige och de andra industriländerna. På senare tid har samma utveckling börjat i tredje världen. Först hos Asiens tigerekonomier och nu, sakta men säkert, bland allt fler länder. Det är kapitalism i kombination med demokrati och mänskliga rättigheter som utgör förutsättningen för välstånd. Skillnaden mellan rika och fattiga länder är skillnaden mellan individuell frihet och förtryck. I riktiga demokratier svälter inte människor. I fria ekonomier skapas rikedom, tillväxt, som kommer alla till del.

Mot bakgrund av detta är inställningen till kapitalism i den rika världen märklig. I Sverige har den traditionella debatten mellan socialdemokrater och borgerliga handlat om hur välståndet bör fördelas. Hur det bäst skapas - på en fri marknad - har det rått relativt stor konsensus kring. Men det har alltid funnits politiska krafter som ifrågasatt den ekonomiska
friheten i grunden och som velat avskaffa kapitalismen. Det är svårt att vinna gehör för idén att de svenska bankerna borde förstatligas därför att de suger ut sina kunder. Sådant går människor inte på. Vad vänstern då har gjort är att applicera samma mytbild på världen i stället: Världsbanken suger ut de fattiga länderna. Det finns förvisso en del att invända mot världsbanken, men det är snarare att de i för liten utsträckning tar hänsyn till den fria marknaden och därför skyddar rika investerare på bekostnad av fattiga länders skattebetalare. Vänsterns och globaliseringskritikernas motstånd handlar om något helt annat. De vill inte se en världsordning där kapitalismen kommer fler till del.

Taktiken har varit framgångsrik. Vänstern har lyckats mobilisera ett stort stöd för sina gamla, unkna idéer på ett globalt plan. Globaliseringsmotståndet är världsomspännande. I stället för att älska kapitalismen för det välstånd som den har möjliggjort för människor att
skapa i Sverige, så är det många som skyr den. Trots att de njuter dess frukter varje dag - revolutionära aktivister med rånarluva och Nike-skor, Che Guevaratröja och senaste mobiltelefonen - så vill de inte sprida kapitalismen till dem som verkligen behöver den.

Argumenten handlar i huvudsak om att tredje världen sugs ut och exploateras om den exponeras för kapitalismen. Den rika världen, hävdar vänstern, försöker genom globaliseringen återskapa kolonialismen. Ingenting kunde vara mer fel. Det är precis tvärtom. Genom fri konkurrens och fria marknader så skapas utbyten och relationer som grundas på ömsesidig respekt och beroende. Sverige som ledande IT-land är i dag
mycket beroende av ekonomierna i Sydostasien. Det är inte ett orättvist förhållande där den ena parten betalar slavlöner och har den andra i sitt våld.

Frihandelsmotståndarna ägnar sig också åt en slags kulturell rasism. De beklagar sig över globaliseringen därför att varumärken som de själva avskyr breder ut sig över världen. Titta på den här staden, säger de, den är full av McDonald’s restauranger och västerländska hotellkedjor, överallt finns reklam för Coca Cola. Det ser likadant ut här som hemma. De har "smittats" av den västerländska kulturen. Borta är den exotiska,
ursprungliga kulturen.

Bakom det här resonemanget döljer sig en föraktfull människosyn. De som lever i tredje världen skall inte ha samma rätt till livskvalitet som vi. I den kulturella mångfaldens namn, eller stundtals med ursäkter om miljön, skall de helst hållas på en lägre nivå och "slippa" sådant som vi har råd att välja bort, som t ex snabbmat. Det är ett otroligt cyniskt sätt att
resonera, men det framfördes på fullt allvar sådana argument vid WTO-mötet i Cancun från globaliseringsmotståndarna. Utveckling skall tydligen vara ett privilegium vigt åt dem som bor i den rika världen. Där skall marknadsekonomin producera ett enormt utbud av varor och tjänster som gör att nästan alla har möjlighet att klä sig ordentligt, äta sig mätta varje dag, bo bra, gå i skolan, ha tillgång till mediciner och spendera pengar på nöjen. Det är lätt att fördöma hamburgare om man aldrig har gått hungrig, eller vilja förbjuda DDT om man aldrig sett ett barn dö i malaria. Människor i den fattiga världen borde ha samma
rättigheter att njuta av kapitalismen som de som lever i den rika världen.

Vi tänker ta kampen för kapitalismen. För många människor i världen handlar frågan om ökad kapitalism bokstavligen talat om liv eller död. Vi kan inte acceptera hur vänstern i den rika världen lierar sig med reaktionära krafter i en ohelig allians fler handelshinder och högre tullmurar. De må ha de bästa intentioner, men i så fall är de skyldiga att analysera sina förslag och låta förnuftet styra känslorna. Går man inte via hjärnan till hjärtat finns risken att ens handlingar blir kontraproduktiva. Detta är globaliseringsmotståndarnas problem. Det är inte mer av den politiken som Sverige, Kenya eller världen behöver.
Vill vi att människor skall kunna leva sina liv i fred, frihet och rikedom krävs ökad kapitalism. Fler människor måste få möjlighet att äga, handeln måste öka, regleringar och skatter måste minska. Men viktigast av allt är att människor byter attityd:

En bättre värld förutsätter kapitalism.

Av Christofer Fjellner 02 dec 2003 19:00