Vägen till ett lyckligt äktenskap

För mycket länge sedan, ja så länge sedan, man tror det är lögn, skulle fartyget, med mig som steward, anlöpa Callao.
Kuststaden i Peru.

Vi brukade proviantera här, dels för bra priser samt att skeppshandlaren var mycket trevlig. Efter några turer blev han och jag vänner, svingade några bägare på stadens glädjehus, vilka han kände väl till.

En söndag var vi på en tjurfäktning i Lima. Arenan tog emot 200.000 personer. En 100-manna orkester spelade.
President och hela hans loge, var fullt av folk. Stämningen på topp.

Efter att ha läst Ernest Hemingways bok "Döden på eftermiddagen" var jag mycket nyfiken på skådespelet.
Tjurfäktning är som balett, varje handling ger betyg.
Det blev en oförglömlig upplevelse - trots mitt ömma sinne för djur - kan jag förstå spanjorernas lidelse för detta.

Min vän var invandrad portugis av fjärde generationen. Han berättade att det var dags för giftermål. Inte till hans stora glädje, men som tröst - flickan var vacker. De hade aldrig träffats ensamma. Det var ett så kallat konvenansäktenskap - ordnat av föräldrarna. Hon och hennes familj bodde i Trujillo några mil bort.

Nästa gång - efter giftermålet - var det inte samma man jag träffade. Efter ett kort möte - överlämnade han leveransen av varor - genom sin yngre bror.

Alla kan ha en dålig dag. Jag bestämde mig för att nästa gång skulle jag fråga, om jag sagt något som stött honom.

Det gick ett år innan vi träffades. Han var sitt gamla jag - vi gick över till baren, två bägare öl kom på bordet, ytterligare två, denna gång med whisky, att skölja ner med.

Nu började han berätta om bröllopet och tiden efter.
Det visade sig att Sokrates Xantippa, var en ängel mot den kvinna, han fått i huset. Ingenting var gott nog, bortskämd, ännu inte vuxna barnunge, trots sina 23 år fyllda gjorde hon hans liv till ett helvete.
Hennes familj höll med henne i allt.
Dessutom var sängkammardörren låst.

Han fortsatte:
"En dag då jag kom hem började tjatet och bråket som vanligt. Hon brukade lägga sin hand vid diafragman.
Detta var tecknet - fortsatte han - nu samlade hon sig för att börja skälla. Ett märkligt ljud - som ett morrande - kom från mage och hals.

Jag vet inte vad som hände - jag såg rött - tog henne om livet - bar in henne i sängkammaren - slet av henne trosorna - allt det jag längtat efter - fick hon nu känna på.

Hon skrek inte - men motstånd gjorde hon - jag blev vildare. Även detta fick ett slut. Jag föll omkull vid hennes sida - båda låg vi där och pustade. Plötsligt, började hennes märkliga ljud igen.

Ilskan kom tillbaka - ytterligare en gång besteg jag henne - fast lite lugnare. Vi låg båda - nu helt nakna på sängen. Gick upp - satte på takfläkten för att få lite svalka.

Återigen ljudet - trots min trötthet - fick hon ytterligare en omgång. Vi måste ha somnat båda två, då jag vaknade låg hon hopkrupen vid min sida. Jag smög upp, klädde mig och gick ner till kontoret.

Det var en lång dag. Jag tittade efter hennes far - bröder. Trodde de var på väg. Ingen kom, polisen körde förbi, vinkade som vanligt. Från den sidan var intet att frukta. Tyvärr måste jag ju hem.

När jag parkerade bilen, hörde jag skratt och glam från poolen. Grillröken kom från trädgården. Jag smög bort mot grinden. Inne hos oss fanns många av våra vänner, som vi inte sett sedan bröllopet. Carmen, min kvinna kom mot mig, slog armarna om min hals, gav mig en kyss, drog mig bort till grillen. Mannen i huset skall enligt traditionerna sköta denna.

Vi hade en trevlig kväll, som slutade i sängkammaren. En underbar kärleksnatt, vilken resulterade i att vi snart skall ha liten "bambino".

Om mitt utbrott talar vi aldrig."

"Skall Du följa med hem - ta ett dopp i polen - träffa Carmen - dricka lite vin - äta en stek? " frågade han.

- Ja tack - svarade jag.

Jag mötte en trevlig ung - rar - vacker - havande kvinna - som gjorde allt för att få oss i gott humör. Hela kvällen såg jag hur lyckliga de var.

Mer än en gång tänkte jag på Shakespeares:

"Så tuktas en argbigga."

Av Lennart Ekman 14 nov 2003 15:17