Stenfågeln

När rösten kommer till mig så är den liten och nätt som en kolibri. Den flyger upp bakom mig och svävar några sekunder ovanför min axel, alldeles intill mitt öra, tills jag lägger märke till den och börjar lyssna. De små vingarna flaxar lite innan den slår sig ner. Blixtsnabbt förvandlar den sig från kittlande fjädrar till något fasansfullt tungt och smärtsamt, ja den sätter sig och hugger till med näbb och klor och kilar sig fast.

Framför mig står hans mamma och pratar ivrigt med hennes två andra vuxna barn. Hela familjen är där. Favoritstället -en trevlig uteservering - är populärt och vi väntar på ett ledigt bord. Eftermiddagssolen skiner och för en stund sedan var temperaturen behagligt. Nu blåser en isig vind kring mig. Jag drar koftan över axlarna och försöker koncentrera mig på svärmoderns långrandiga berättelse om en rhododendronbuske hon köpt, men jag fryser ändå och lätena blir bara tydligare. Med förtvivlan sköljande över mig tittar jag ner och får syn på min vänstra hand. Där glittrar den nya, eldiga safiren tillsammans med den enkla guldringen och den andra, mindre diamanten.
- Han är VD. Någon sorts IT-företag, piper stenfågeln. Rösten är omisskännlig, den där viskande, flickaktiga, blonda kvittrandet som detonerade i mitt hjärta och min själ när jag hann först till telefonen för sju år sedan. I morse hade jag äntligen känt mig fri från denna röst, efter veckor och månader och år och alla löften, när han hade tagit min hand och lagt den lilla röda juvelerarasken i den.
- Han skulle ha kommit till mig i kväll men han har någon familjegrej, suckar rösten.
Jag hör ett annat, mörkare ljud, ett ogillande mummel från en fågel av samma art.
- Jo jag vet, säger stenfågeln, lite gullgnälligt. - Men va fan. Vi träffas inte så ofta men han är supersnäll mot mig. Det funkar för oss. Han är som en liten pojke, han avgudar mig.
Jag blundar en sekund och kommer ihåg att jag fick aldrig veta hur hon såg ut.
- Ni åker väl i väg någonstans för att fira? Jag öppnar ögonen och ser hur min svägerska tittar frågande på mig. Stenfågelns närvaro syns nog i min blick och den enda glädjen jag känner nu är för de mörka solbrillorna som döljer mina ögon.
- Ja det hoppas jag, säger hans mamma, och alla skrattar. - Tjugo år tillsammans! Verkligen en bedrift i dessa tider. Men ni är så kära i varann, säger svärmor och klappar mig lätt på armen.
Min dotter Josefin vänder sig om och visar hans vackra bruna ögon i mitt smala ansikte. Hon har fått det bästa av oss två: höga kindknotor, söta, fylliga läppar, kastanjebrunt hår. Fågelns klor gräver djupare in i min axel och ett skrik börjar torna upp sig i min mage.
- När kommer han? undrar Josefin otåligt. Hon fiskar upp sin mobil från väskan. - Jag ringer.
Hon knappar in numret och sätter handsfreesnäckan i örat. Medan hon väntar på svar faller hennes blick på mig och plötsligt stirrar hon hårt, intensivt på mig.

Skriket står nu i halsen men jag sväljer och lyckas hålla det på plats. Jag tvingar upp munnen och riktar ett leende, plågsamt som krossat glas, mot de andra.
- Mauritius, säger jag.

Av Peggy Oscarsson 07 nov 2003 14:16