En urna med aska

Här behövs stora vasar till ris. Tunga och kattsäkra.
Skåpet under trappan är så svåråtkomligt, men där finns nog vad jag söker. Jag står på knä och flyttar om i det överfulla skåpet. Märkligt vad mycket som hittat vägen hit ner. Ett par skridskor. Det är nog inte aktuellt längre.
Under deras vila här har barnet växt ur dom. Pulkan? Nej den är också ur led med tiden. Jag skaffade ju en finare i rätt färg i höstas. Där bakom? Men nej. Kattsand? Vad har den här att göra? Någon har handlat utan att vara inne i rutinerna. Kattsand förvaras i källaren. Så är det bara.
Men nu? Något som kan likna siluetten till den stora vasen?
Jag böjer mig ner, greppar vasen och halar fram den. Men nej. Ingen vas... utan en gammal urna. Urnan med din aska.
Jag lyfter den försiktigt och håller den mot kinden ett ögonblick. Vad gör den här? Hade jag några begravningstankar i somras igen som kom av sig? Mycket möjligt. Jag får sådana impulser i bland. Jag får lust att gräva ner dig där ute i den soliga trädgården och plantera en ros över dig. Tills vidare. För du och jag ska strös ut en gång tillsammans har jag bestämt. Av dina syskon.

I alla år har din urna funnits nära mig i väntan, men det har redan dröjt längre än jag trodde den gången. Men tid har ingen mening mera för dig. Du har hela evigheten på dig och till slut kommer dagen då vi förenas igen för "av jord är du kommen och till jord ska du åter vara." Oss stör ingen på den yttersta dagen. Vi kan sova lugnt, vi två, tillsammans efter alla dessa års åtskillnad. Hur länge till?
Det kan jag inte veta, du mitt älskade barn.

Detta duger inte. Din urna är inte till hjälp just nu, så du får en smekning på den kalla kanten och sätts varligt tillbaka bland kaoset i skåpet. Där inne... där finns bestämt vasen? Och påskriset kommer på plats i år liksom alla andra år.

Av Sunny Börjesson 02 nov 2003 12:45