Bristen på visioner

Tror du att jag kan få ett gott liv, frågar den unga kvinnan mig mot slutet av ett samtal där hon berättat om hur livet farit fram med henne. Går det alls att besvara en sådan fråga, tänker jag och min tvekan oroar mig. Men jag säger sedan det jag innerst inne ändå vill tro: att alla människor kan få ett gott liv.

Men, hur står det egentligen till med visionen om ett gott liv i vårt samhälle? Och hur står det till med visionerna hos oss själva? Lever de, de riktiga visionerna om ett gott liv? Kan de överleva i ett samhälle som så präglas av yta, kortsiktighet och en känsla av att allt - precis allt - bara blir sämre?

Ulf Danielssson, som är astronom och fysiker, har skrivit:
"i längden är det omöjligt att leva utan visioner, utan större sammanhang. /.../i vår sekulariserade tid öppnas ett vakuum. Vad ska det fyllas med? Det kan bara botas genom att visa hur outgrundligt underbar den verkliga världen är."

Det är vår tids svåraste och mest djupgående brist som Ulf Danielsson ringar in. Bristen på visioner. Och det verkar ju som om de som har positioner i samhället redan har givit upp. Vem talar idag om visioner? Har vi blivit en nation befolkad av människor som inte längre förväntar sig något? Som stillatigande sköter sitt. Det finns oroande tecken på att det blivit så.

När direktörerna lyxrenoverade sina lägenheter, måste väl beslut och pengar ändå ha passerat en del ögon på vägen innan det hela blev verklighet. Och hur kunde det egentligen komma sig att en massa människor trängde sig på för att se en svårt skadad Anna Lindh, men inte en enda kunde överrumpla den ensamme mannen. Han hade kniv, men ändå. Och så alla dessa bedömningar som ständigt görs av psykvården, socialtjänsten, politiker eller SÄPO och som sedan visar sig vara fel. Men, någon människa i någon av alla dessa beslutsprocesser måste väl ändå tyckt annorlunda och kunnat säga sin mening? Och varför står det inte talkörer utanför riksdagen, landstingshusen och kommunhusen dag som natt och protesterar mot allt som bara krymper och krymper i det här landet? Det är inte hälsan som tiger still. Det har hänt något med oss. Vi lider av bristen på visioner. Och det skapar passivitet, uppgivenhet och egoism. Vi ställer oss frågan "vad händer med mig om jag ingriper eller protesterar?", inte "vad händer om jag inte griper in, säger min mening.". Och det är oceaner av skillnad mellan de två frågorna.

Demokrati och välfärd har blivit något så självklart för oss att vi glömt hur allting byggdes upp. Det var inte genom att människor tittade åt ett annat håll, fifflade eller fattade kortsiktiga desperata politiska beslut. Nej, det var genom tydliga visioner om ett gott samhälle och ett gott liv för människor. Men, det är nog så att om visionerna inte lyser klart hos de som har makt - inom vilket område det än är - så falnar de även hos oss som finns längre ned. Samtidigt är historien full av exempel på hur visioner skapas underifrån.

Att vi vågar tro på hur outgrundligt underbar den verkliga världen är, som fysikern Ulf Danielsson uttrycker det, den tron kan bli till en hoppfull vision om framtiden och om människans möjligheter. Och om vi ställer oss frågan om ett gott liv, som den unga kvinnan ställde till mig, vad svarar vi då? Vad tror vi om det, ärligt talat och innerst inne? Ja, vad ger vi för svar till oss själva och varandra?

Lever det några visioner inom oss?

Av Annika Borg 28 okt 2003 14:15