Uppbrända dikter

Jag gick barfota med nedsänkt huvud i tusentals år
trampande över taggiga buskar och nedfällda grenar,
i detta förflutna som har blivit en del av min verklighet
Stövlarna hittade jag till sist bakom
högar av obrukbar jord.

Jag gick som om jag hade gått på tå,
i djupa skogar, i träskmarkers djup, i universums rymd.
Jag gick med tusenåriga steg på frusna drömmar,
halkade in på kalla årstider av sjunkna fotspår
som var nedfrysta utav nattsvarta nätter.

Jag gick över tystnaden som letade efter sina kvävda offer.
Jag gick över utsvultna själar som hackade sönder de levandes andar.
Jag gick över nyvakna mardrömmar men tog ett steg bakåt
för att komma bort från den monotona rytmen.

Jag gick över förkolnade skobeklädda lik som hostade sot på mitt ansikte.
Jag gick över tusentals evigheter av förlorade illusioner
som klamrade sig fast vid paralyserade statyer av frusna stenar.
Jag gick över den tomma ytan på en akvarellmålning
som skulpterade ett ansikte utan konturer av liv.

Jag gick och gick
ett steg här
och ett steg där.

Jag gick barfota men med högburet huvud
över en tjock bunt uppbrända dikter.


bidrag till poesiskolan

Av Margareth Osju 20 okt 2003 17:35