Den stängda grinden- resan tillbaka.

Visst fanns här väl en högre grind förr i världen?
Han tittade noggrant på den stängda grinden och svarade att det nog var samma grind eller en kopia för han kom ihåg den som så här låg.

Hon tittade upp. Blev detta för mycket för honom?
Sommaren hade givit hans kinder färgen tillbaka och ingen kunde längre ana hur bräcklig den gamle faktiskt var. Att han levde på lånad tid. Han ville gärna försöka besöka sitt hemland en gång till och mycket indikerade att detta skulle bli deras sista sommar. Hon hade undrat vad som rörde sig inom honom när de passerat gränsen, avverkat färjan och börjat närma sig hans hemstad.

Juli 1950

Hon visste att hon måste ta sig över den höga grinden:
Bara inte hur. Hur hon än sträckte på sig så nådde hon inte upp till handtaget. Tårarna brände bakom ögonlocket när hon såg hans långa ben fösvinna i skymningen. Därute fanns hela världen och det vidunderligaste av allting: Friheten. Hon anade att hon måste ta sig dit ut men kunde inte räkna ut hur det skulle gå till.

Saken underlättades inte av att hon inte ville lämna Katarina kvar. Ensam kanske hon hade en chans att klättra upp på grinden och släppa sig ner på utsidan men med dockan i ena handen blev det genast svårare. Katarina var en stor blunddocka från Italien och den första egna dockan hon någonsin ägt. De mörkblå ögonen med de långa fransarna slöts kring ögonen bara hon böjde dockan bakåt. Barnet hade aldrig sett någonting så fantastiskt förut. Tanten som gav henne den var en släkting till fostermodern så hon vågade inte ta ifrån barnet just den här presenten. Det skulle kunna bli upptäckt och därmed sätta ljuset på andra pinsamheter som inte borde komma i dagen.

Den unge mannen hade hälsat på henne som om hon varit en riktig människa. Inte Bara Anna.
- "Är detta lilla Anna?", log han vänligt ner emot henne på dagen för deras ankomst när hon föstes fram för att niga framför honom och de andra vuxna. Hon älskade honom genast med den kompromisslösa kärlek som endast övergivna barn och misshandlade hundar kan känna. Resten av veckan följde hon honom i hälarna varje vaket ögonblick och sov i hans säng på nätterna, vilket ingen hade någonting att invända emot.

Men nu skulle han lämna henne. Han skulle gå sin väg och inte komma tillbaka innan gästerna hade rest. De andra vuxna talade om hans fästmö och hur trevligt det stundande bröllopet skulle bli. Han kramade henne ett varmt adjö. Klädde om sig och försvann visslande ut genom porten som han stängde noga efter sig. Och där stod hon och svalde en allt stridare ström av tårar.

Så bestämde hon sig. Hon tog Katarinas klänning försiktigt mellan tänderna och hävde sig upp på grinden med hjälp av båda händerna och hela sin styrka. Däruppe tappade hon balansen och ramlade bakåt och in i mörkret.


Juli 2003

Hon insåg att den gamle redan då varit en bjässe till karl som mätt nästan två meter över havet och att den där grinden tett sig helt annorlunda för honom. För henne hade den tornat upp sig högt emot skyn.


Juli 1950

Hon vaknade upp liggande på gruset i trädgårdsgången med de vuxna runt omkring sig. Igen och igen skar fostermammans gälla röst igenom de andras sorl.
- Hur kunde du vara så olydig Anna?
- Varför är du så elak jämt när jag gör allting för dig?
- Tänk att vara så elak att du slog sönder din fina docka!
- Katarina!
Ja, stackars Katarina låg brevid henne på rygg som hon men med två gapande hål i stället för ögon. Hon måste ha gått sönder i fallet. Sorgen som vällde fram inom henne var så stark att det gjorde fysiskt ont i hela hennes kropp.
Triumferande ryckte fostermamman till sig dockan och höll upp den ömkliga synen framför henne:
- Se nu hur det går når såndana som du får dyra leksaker!
- Ett syndigt slöseri är vad det är!
Bara Anna insåg att fostermodern nu fått en orsak att beröva henne dockan och att hon aldrig skulle få se den igen. Hon blundade så hårt hon kunde och knöt nävarna tills naglarna gjorde henne illa.


Maj 1978

Anna var irriterad på honom ända till bristningsgränsen.
Det hade varit en lång och svår vinter och orsaken till att de nu stod öga mot öga med varandra på det förflutnas vind var en utdragen konflikt som börjat redan vid Eriks dödsbädd. Nej, tidigare. Anna började drömma.

Medan barnen stortrivdes i det nya landet där solen alltid sken plågades Anna av återkommande drömmar om sin gamle fosterfar. Drömmar där han var svårt sjuk. Uppriven tillbringade Anna flera dagar i veckan på den lilla byns telefonstation med att lyssna på den gamles bedyranden.
Han mådde bara bra. Men drömmen återkom. Hur mycket vin hon än drack och hur starka tabletter Anna än tog så återkom samma dröm: Erik visade henne sin ena axel.
Han sade att den gjorde så förskräckligt ont.

Hon satte sig på tåget för att efter en vecka kliva av i höstrusket vid Stockholms central. Så följde månaderna med gamle Erik. Hans ena axel visade sig innehålla en metastas av en aggresiv och redan utbredd cancer och Anna flyttade in till honom för att stanna till slutet, som kom efter nyår. Då hade barnen avslutar skolterminen där nere i solen och gjorde henne sällskap vid dödsbädden och över begravningen. Gamla Martha var den första människa som Anna sett dö av ilska. Att fostefadern haft oförskämdheten att dö först utlöste ett raserianfall hos Martha som hon inte överlevde. Den dödsbädden delegerade hon klokt nog till honom. Hans lugna blå ögon betraktade henne fortfarande med så mycket kärlek fast deras äktenskap sedan länge var över.
Just nu retade hon upp sig på honom. Att gå igenom huset som stått tillbommat sedan de två dödsfallen var ingenting hon hade valt själv.
- Jag vill ju inte ärva har jag sagt.
- "Han adopterade dig och ville ha det så", replikerad han igen, trött efter veckors konflikt.
- Du får respektera hans vilja.
- Hennes vilja då? Att jag borde varit död?"
- Lägg av nu. Hon var ju sjuk hela sitt liv.
- Sjuk eller ond. Inte en enda pryl som kommer ifrån henne ska jag ha.
- Vem då i så fall?
- Skiter jag i.
- Snälla Anna. Nu är du oresonlig.
- Snälla mig inte! Om jag inte fanns så skulle du och barnen ärva honom. Han var ju din morbror.
- Tillsammans med mina syskon ja!
- Ring efter någon av dem då. Jag vill INTE bli inblandad i deras liv igen.
- Du bodde ju här halva vintern.
- Ja, för att ingen annan fanns ja.
- Han behövde mig ju.
- Men nu vill jag slippa se den här skiten igen.

Hon sparkade till en stor kista vars innanmäte av gamla kläder vällde ner över golvet. Huset var gammalt. Alla döda ägares tillhörigheter flyttades i tur och ordning upp på den från början rymliga men nu allt mer överfulla vinden.

- Ok. Låt oss bränna skiten. Sedan reser vi härifrån o lämnar över huset till en mäklare.
Han var i mitten av de 50 och vintern hade tagit hårt även på honom. Han hade fått stanna där nere med barnen i hennes ställe, orolig över att hon egentligen inte borde befinna sig i landet överhuvudtaget. Hon hade gått i frivillig landflykt efter en inflammerad rättegång och flera dödshot.
Men vem letar efter någon vid en dödsbädd i en stuga mitt inne i skogen?

Hon drog upp klänning efter klänning. En gång hade de varit fina. Där i botten låg någonting hon först trodde att hon bara inbillade sig. Hon föll på knä brevid kisten o lyfte upp en illa tilltygade gammal docka:
- Katarina!
- Vem?
- Min docka! Minns du inte?

Han hade inte lagt vikt vid någon docka och tittade undrande på hennen när hon började gråta.

- Titta! Ögonen. Erik har klistrat fast ögonen.
Hon böjde dockan bakåt men de fastklistrade ögonen stirrade rakt fram. Förmågan att blunda så vackert hade dockan mist.
Hon förstod att fosterfadern tänkt försöka ge henne Katarina tillbaka. Han visste hur förtvivlat hon sörjde sin docka. Så han försökte laga henne och väntade på ett tillfälle att trotsa Martha. Han hade inte vågat och dockan hade blivit bortglömd. Hon grät okontrollerat nu.

Alla tårar som hon hållit tillbaka under månaderna med den gamle, under begravningarna och efteråt under sin senaste sjukdomstid rann hjälplöst ner över hennes kinder och hon orkade inte torka av dem utan lät dem rinna.

- Han var så feg.
Han svarade eftertänksamt.
- Svag var han. Inte ond. Du ska inte dömma honom.
- Han borde ha gjort någonting. Han var ju vuxen.
- Du vet ju hur han hade det.
- Jo.
- Katarina.
Hon luktade på dockan men ingen kvarglömd doft fanns där i från barndommens sommar. Hon luktade malmedel som resten av kistans innehåll.


Juli 2003

Hon log emot honom och borrade in sitt ansikte i hans sommarvarma skjorta.
-Att du finns kvar hos mig, viskade hon utan att han hade en möjlighet att höra henne.
Han sade någonting på det trevande viset som han uttryckte sig på nu efter stroken.
- Dockan.....den fanns ju kvar... varför..?
- Katarina hette hon. Ja, hon fanns kvar på deras vind när de dog. Jag minns att vi hittade henne. Varför jag inte ville ha henne då?
- Nej jag blev så ledsen.
- För din... egen skull?
- Ja. Nej för Erik, kanske?
- Vilket liv han hade....
- Så fattigt och kärlekslöst .
- Och kanske för henne...
- Henne? Menar du?
- Ja. Stackars henne.
- Att dö efter ett så långt liv utan att bli begråten av en enda levande själ.
- "Ska vi inte gå in?", undrade han.
- Öppna grinden nu då.
Hon sträckte fram handen för att öppna grinden medan hennes ögon sökte efter kaninhuset och det lilla hönshuset där hon mindes dem. I deras ställe fanns nu ett fint dubbelgarage.
Hon drog djupt efter andan och vände sig emot honom.
- Nej jag tror inte att jag har lust.
- Det där låset har jag fått upp för så länge sedan.
- Just den här grinden kan få förbli stängd.
- Det finns ingenting av våra liv här innanför numera.

Av Sunny Börjesson 14 okt 2003 09:34