Min Annika vart e du nu?

Överallt var dina spår, fläckiga kläder, ditt trassliga hår.
Överallt var din figur, dina händer, ditt hjärta i bur.
Överallt var det mörker du omgavs av, dina mörka vålnader, din ångest, ditt beroende som gjorde dig till en slav.
Överallt gjorde det ont från slag, kraftiga smällar, grymma ord och hårda tag.
Överallt var min rädsla för att jag inte kunde hjälpa dig, stoppa dig, trösta dig, när du behövde mig, sövde du dig för att rädda nåt som inte fanns kvar av en person som en gång var underbar
om jag bara sett det spår som du visade mig, dina blodiga sår, dina tårar, det som inte blev sagt, så hade jag sett till att du stack.

Jag ber att du någonstans finner ro, på den lilla platsen där ditt hjärta ska bo
och att dina vingar inte ska lyfta dig än och kunde jag så skulle jag lindra din smärta min vän.

Av Karin Hell 12 okt 2003 00:13