Omoralens Väktare

"Jag mår skitkasst" säger Roger som jag tror att han heter och lutar sig över mitt skrivbord samtidigt som han drar ett djupt halsbloss på sin nytända cigarett.

"Jag kan fan inte ens gå upp på mornarna längre, dagarna blir så förbannat korta och nätterna skall vi inte ens snacka om. Jag vrider mig som en mask och har börjat pissa i sängen igen... jag är ju för i helvete 27 år. Du måste hjälpa mig!"
Den sista meningen skriker han nästan ut, samtidigt som han stirrar på mig i ren panik.

Jag tittar ut genom fönstret för att undvika hans blick.
"Vad vill du att jag skall göra?", säger jag utan att vända mig mot honom. Egentligen skulle jag vilja be honom att dra åt helvete med hans små patetiska problem. Pissa i sängen - pinsamt.

"Du kan få ditt recept förnyat om du vill." muttrar jag, samtidigt som jag ser en ung kille på gatan utanför prata alldeles för vänligt med en gammal dam, samtidigt som hans kompis länsar hennes handväska.

Medicin har blivit min räddning förr. Med min bristande kompetens så har jag börjat att skriva ut en helvetes massa preparat jag tror kan få patienten att domna bort tillräckligt mycket för att tro att han eller hon är frisk.

"Det har ju inte hjälpt mig förr," säger han. "varför skulle det funka nu?"
"Nej, det kanske det inte kommer att göra men är du villig att riskera motsatsen?" säger jag, i hopp om att han bara skall tacka för receptet och sticka härifrån snabbt som bara faan. Både han och jag vet att han är så jävla beroende av de saker jag ger honom en gång var tredje månad att det vore löjligt att försöka ljuga om det. Kan han inte bara ta skiten och dra.

"Du är ju förihelvete psykolog!" skriker han. "Borde inte jag berätta om min barndom och sånt tjafs, eller? Jag vill ju förfan inte ha fler piller." säger han tyst och begraver ansiktet i händerna. Skall han börja gråta nu eller? Jag orkar inte med detta, tänker jag för mig själv.

På gatan utanför så har tanten upptäckt vad som har hänt, hon skriker hysteriskt samtidigt som grabbarna skrattar och rusar därifrån. Ingen jävel bryr sig. Ett tiotal nyfikna ställer sig på ett betryggande avstånd och bevittnar i tysthet detta verklighetens skådespel. Några sekunder senare har utsikten från mitt fönster återgått till den normala igen, stressade män och kvinnor i kontorskläder på väg till enormt viktiga saker, viktigare än en stackars gammal dam som blir rånad av småungar på en öppen gata.

Under tiden så har Roger gått ställt sig i hörnet av kontoret, med ryggen vänd emot mig.
"Jävlar vad stryk jag fick av farsan om jag pissade i sängen." skrattar han och vänder sig mot mig igen.
"Han sa att han skulle spöa mig tills jag blev rumsren, som en jävla katt eller någonting. Undrar om jag inte pissar på mig bara för att reta den jäveln. Morsan bara tittade på och gjorde ingenting, hon bara stirrade och rörde inte en fena. Jävla fitta."
Han går tillbaks genom rummet och sjunker ner på stolen igen, plockar upp en pillerburk och gör leende en bjudande gest mot mig. Jag skakar på huvudet. Han tar fram två piller och sväljer ansträngt ner dem med sin egen saliv.

"Vatten?" frågar jag, samtidigt som jag reser mig och häller upp lite vatten i en gammal kaffekopp. Han nickar och dricker ur koppen med en grimas.
"Han spöade henne också, så man kan ju fatta att hon inte vågade lägga sig i. Hon var väl glad att hon slapp stryk själv, de gånger han spöade mig istället." Han vrider huvudet mot fönstret.
"Helvete, vilken utsikt!" utbrister han och menar det som en komplimang.

Jag tittar på klockan och märker att vi redan har gått tio minuter över tiden. Varför har inte min sekreterare kommit in och avbrutit detta snyftkalas, hon vet ju hur viktigt jag tycker det är att tiderna passas.
"Vill du ha receptet?" frågar jag utan att egentligen bry mig om vilket svar jag får.
"Vad tycker du?"
"Det är inte frågan om vad jag tycker." säger jag irriterat, samtidigt som jag inser att det är ju absolut en fråga om vad jag tycker. Jag är ju läkare förihelvete.
"Tycker du att jag verkar sjuk?" kontrar han, med ett konstigt leende.
"Nej," svarar jag. "Du pissar i sängen och har haft en taskig barndom men du är inte sjuk."
"Då skiter jag i medicinen." säger han samtidigt som han reser sig och vänder sig mot dörren.
"Tack för ett givande samtal, doktorn" skrattar han och smäller igen dörren bakom sig.

Två månader senare läser jag i tidningen att han har hängt sig i sina egna nedpissade lakan. Han hittades naken i sin lägenhet med en lapp fasthäftad på bröstet där det stod "Nu är jag rumsren, farsan. Mjau!"

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Christian Nyberg 11 okt 2003 00:09