Om de våldtaga kvinnorna

Varje gång jag skriver här på Sourze om de oskyldiga männen som blir feldömda i våldtäktsmål får jag kritik för att sakna objektivitet bara för att jag inte belyser ödet för de kvinnor som verkligen blir våldtagna.

Därför tänker jag nu berätta lite om det personliga engagemang jag faktiskt haft för den sidan av myntet. Och för er som undrar vad jag har för kvalifikationer att kunna skriva i ämnet vill jag bara hänvisa till mina tidigare artiklar om våldtäkt där jag berättat att jag under de senaste tio åren granskat väldigt många sexualbrottmål. Mina granskningar har gjorts i syfte att hitta fall där män blir oskyldigt dömda, men på vägen dit har jag stött på alldeles för många fall där kvinnor verkligen blev våldtagna och männen gick fria. Dessa fall överstiger i antal de fall där män blir oskyldigt dömda. Man behöver inte vara feminist för att vilja uttrycka avsky för rättsväsendets sätt att behandla dessa stackars kvinnor, och det är dem jag ska debattera nu.

Men först vill jag klargöra ett par saker som sourzeläsarna inte vet om mig. Jag har ett stort handikapp här på sajten genom att jag är en medial person och det är lätt för läsarna att på förhand ha en uppfattning om mig byggd på vad de läst i pressen. Jag känner inte alltid igen mig i de omdömena och jag har lätt för att skilja mellan personer som är mediepåverkade och personer som är opartiska om min person. Därför känner jag nu ett behov av att förklara varför jag är engagerad i debatten om sexualbrottmål.

Det ska kommas ihåg att jag är musikproducent med universitetsutbildning i musik och sociologi. Jag är således varken journalist eller jurist. Jag har däremot rest världen över, bott i sex olika länder och jag talar flera språk. Men på senare år, efter att ha "halkat in på ett bananskal" i juridikens värld, har jag haft anledning att engagera mig i problematiken kring rättsväsendets intriger och jag tror jag kan hävda att jag haft närmare kontakt med rättsväsendet än många andra som skriver här.

Efter att ha blivit oskyldigt dömd såg jag till att utbilda mig i dessa frågor för att kunna hjälpa samhället att förebygga att fler fall som mitt skulle inträffa. Jag har därigenom inte bara varit engagerad i oskyldiga män utan även i fall där kvinnor saknat upprättelse. Det är bara det att ni som läser tidningarna inte har kännedom om detta därför att tidningarna aldrig har skrivit om den sidan av min "verksamhet".

Nu till saken:

Hustrumisshandel och våldtäkt pågår i Sverige dagligen. Jag skulle kunna tänka mig att åtminstone en kvinna får ett slag på käften av någon man någonstans mellan Haparanda och Ystad bara under den tiden det tar mig att skriva den här artikeln och i kväll kommer två kvinnor i Sverige att bli våldtagna utan att de ens anmäler brottet. Vi kan därför inte blunda för problemet även om vi vet att några män blir oskyldigt dömda för brott mot kvinnor. Statistiken visar på ett ungefär att för varje man som blir feldömd finns det mellan 50 och 100 skyldiga män som går fria efter att ha begått sexualbrott. Därför vill jag härmed ge många "feminister" här på Sourze rätt när de hävdar att offren är lika viktiga att debattera. Men för att vi ska kunna debattera dem och deras öden på ett konstruktivt sätt krävs att vi tittar lite i detalj på bakgrunden till varför problemet över huvudtaget existerar. Vi vet ju att män våldtar kvinnor. Om alla som våldtog blev dömda skulle vi inte ha någonting att debattera därför att rättvisan skulle ha skipats. Men alla män blir inte dömda och alla kvinnor anmäler inte våldtäkt. Låt mig då börja med kvinnorna som inte anmäler.

Jag tror inte längre på tesen att en kvinna som blir våldtagen skäms så pass att hon inte vågar polisanmäla våldtäkten. I ett muslimska länder som Bangladesh eller Saudiarabien skulle jag kunna acceptera att kvinnan inte vågar, men herregud det här är ju det moderna Sverige, det vill säga ett av de ledande länderna i världen vad gäller sexual öppenhet och vi har världens starkaste feministrörelse såväl som en alldeles utmärkt syn på jämställdhet. Vi har vidare en av planetens allra bäst fungerande kommunikationssystem och alla kvinnor vet att det finns en kvinnojour som de kan vända sig till där det finns fantastiska kvinnor och män som hjälper utsatta kvinnor som fallit offer för övergrepp.

Att ta kontakt med Kvinnojouren är inte särskilt svårt för de våldtagna kvinnorna. Därför tycker jag att det är viktigt att alla flickor i Sverige blir upplysta om Kvinnorjouren och under tonåren bör man se till att varje flicka i Sverige förstår att hon måste, i händelse av sexövergrepp, vända sig till Kvinnojouren. Problemet uppstår när en kvinna inte anmäler och fortsätter umgås med killen som våldtog henne. Det kan, av en domstol betraktas som ett tecken på att hon aldrig blev våldtagen. Genom att inte anmäla försvårar hon polisens eventuella utredning och därmed riskerar att hon bli ett av de "offren" som många här på Sourze ständigt diskuterar.

När en kvinna anmäler en våldtäkt är det oerhört viktigt att hon tas på allvar. Tyvärr kan jag bekräfta vad några feminister skrivit här på Sourze. Det är inte alltid att så är fallet. Dessutom är det nästan alltid så att juristerna tar målsägandens ord och med bruk av deras heliga juridik omvandlar saken från vad kvinnan ville polisanmäla till någonting helt annat. Enligt vad jag erfar ligger det största problemet i första hand hos våra fega svenska åklagare.

Många åklagare får fatta beslut ensamma om svåra sexualövergreppsfall och jag har varit beskymmrad över utvecklingen på senare år. Det är alltför ofta att en ensam åklagare i sin lilla kammare väcker åtal under fel brottsrubricering. Många av dem är osäkra på vad brottet som påstås ha begåtts egentligen ska kallas. Vi minns väl alla det uppseendeväckande Södertäljefallet där 18 åriga "Anna" fingerat namn blev våldtagen av fyra ynglingar som sedan friades av Svea Hovrätt på grund av åklagarens felaktiga brottsrubricering. Jag minns hur jag då april 1997 stormade in i Svea Hovrätts lokal flyförbannad, slog näven i bordet och krävde att få tala med domaren Lagman Peter Löfmarck som hade skrivit domen. Han tog emot mig och efter mycket verbalt tryck från mig svarade han så här "Vi på domstolen förstod direkt att det handlade om en grov gruppvåldtäkt men vi kunde ju inte döma för våldtäkt eftersom åklagaren yrkade på fällande dom för sexuellt utnyttjande och det som beskrevs för oss i rättssalen handlade inte om sexuellt utnyttjande utan om ren våldtäkt." Dagen därpå skrev jag en debattartikel i DN där jag uppmanade Högsta Domstolen att återuppta fallet och se till att dessa fyra södertäljekillar fick sitt straff. Min debattartikel publicerades av Dagens Nyheter den 30 april 1997 se DNs arkiv och dagen därpå började en massmedial storm som resulterade i att Högsta Domstolen tänjde gränserna och dömde killarna till fängelse för våldtäkt. Hela förfarandet från åklagarens sida gjorde att jag skrev ett brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand och föreslog att man i framtiden skulle fundera över att dela ansvaret om åtalsväckande mellan två eller kanske tre åklagare så att en ensam åklagare slipper ensam fatta svåra beslut. Riksåklagaren tog nästan två år på sig att svara och gjorde det till slut med en massa kryptiska förklaringar vilket ledde till att jag tog kontakt med den då nye justitieministern Thomas Bodström och frågade honom rakt ut om han kunde tänka sig att tre åklagare gemensamt beslutar om åtal i sexmål. Bodström svar var lite vänligare men det sa ingenting särskilt upplysande. Några år tidigare hade jag uppvaktat dåvarande justitieministern Laila Freivalds om behovet av en "kommission" för att granska alla mål där kvinnor utsatts för våldsbrott av män under 1990-talet, men hon tvärvägrade med svaret att det "inte finns något fel med Polisens och vårt rättssystemets sätt att hantera fallen." Jaha, inget fel med systemet? Vad sägs då om följande exempel:

En kvinna i Avesta en midsommar i mitten av 90 talet ringer till Polisens nödväxel och skriker att hennes före detta man är i huset med en kniv och hotar att döda henne och barnen. Det kom inga poliser - vet ni varför? Jo, samtliga polismän i Avesta var på särskild order av länspolismästaren, ute och jagade fartsyndare! Senare på natten hittades kvinnan och hennes barn döda - knivhuggna i lägenheten. Samma kväll delade Avestapolisen ut 18 fortkörningslappar och drog in ett körkort. Jaså, Laila Freivalds - det svenska rättsväsendet fungerar säger du... Klart att det fungerar när det gäller fartsyndare!

Vad sägs då om den 17 åriga tjej som berättade för sin skolkurator Göteborg 2001 att hon blivit våldtagen av sin styvfar bara för att bli avförd av åklagaren som lögnerska på grund av att polisen fick höra av hennes kompisar att hon var lite känd för att använda sig av fantasin i skolan. Det gick en månad och en natt kom hennes mamma hem och hittade sin man styvfadern i säng med flickan. Trots mammans uppgifter och teknisk bevisning gick den "äckeln" fri på grund av att domstolen ansåg att tjejen fick skylla sig själv. Hon uppgav att hon hade tittat på porrfilm med sin styvfar vilket gjorde att rätten ansåg att hon uppmuntrade samlagen. Det märkliga med det fallet var att paret skildes och mannen åkte fast för sexuellt utnyttjande av minderåring sex månader senare i Helsingborg. Men flickan i Göteborg då? Vad hände med henne? Hon blev ju förstås knäckt och är i dag ett socialfall. Och Laila Freivalds ville få mig att tro att det svenska rättsväsendet fungerar!

Sedan har vi fallet med den 21 åriga kvinnan i Malmö som blev våldtagen av sin lärare på Komvux. Läraren anlitade en av Sveriges bästa advokater som, i rättssalen nästan knäckte målsäganden genom att provocera henne om sin klädstil, typ av behå hon använde, hur ofta hon haft sex med olika killar m.m. Ni ska veta en sak - den mannen tog kontakt med mig medan han satt i häktet och ville ha min hjälp. Men jag förstod att någonting var på tok så jag avförde honom direkt som en skyldig våldtäktsman, men tror ni att domstolen fann honom skyldig? Nej, han var oskyldig enligt Hovrätten för Skåne som i domen skrev ungefär så här: "rätten finner att målsäganden har, genom sitt kroppsspråk och klädsel, gjort sexuella inviter och därmed uppmuntrat sexuellt umgänge med den tilltalade." När man läser igenom målets handlingar och ser gång på gång hur kvinnan hävdat bestämt att hon inte ville ha sex med mannen och att han slängt sig över henne och hållit ned hennes armar och tagit stryptag på henne, vill man bara ta en basebollträ och slå till domarna! Där har ni vårt rättsväsende i ett nötskal, som enligt Laila Freivalds "fungerade bra".

Men för objektivitetens skull och till domstolarnas försvar måste jag säga att det är ofta mycket svårt för domstolsledamöter att döma i sådana här mål. Bland de målen jag granskat tror jag att det absolut bästa exempel på hur svårt det ibland kan vara för domstolarna att avgöra vem som talar sanning och vem som ljuger är ett fall uppe i Piteå för två år sedan. En man hade blivit dömd till tre års fängelse för sexuellt utnyttjande av sin 18 åriga fosterdotter. Fallet var intressant och efter att ha forskat i det hela, lutade saken åt en oskyldigt dömd man, så jag bestämde mig för att åka upp till Piteå och tala med alla inblandade och eventuellt göra en dokumentärfilm. Jag tog med mig en digital videokamera och filmade alla inblandade personer. Intrigerna ökade för varje dag jag befann mig där och till slut erkände den unga kvinnan gråtande för mig att hon beskyllt sin fosterfar falskt och att hon ångrade sig och ville ha "pappa" hem igen. Jag trodde jag hade knäckt ett jättemål och körde i rasande fart ned till Stockholm och överlämnade videobandet till mannens advokat som gnuggade händerna medan han började skriva sin resningsansökan. Men efter en vecka fick jag raskt ringa upp advokaten och säga "STOPP! Din klient är INTE oskyldig som vi trodde." Detta för att flickan en kväll ringde tillbaka till mig och sa så här: "Allt jag sa till dig på videon förra vecka var lögn. Det är sant att han våldtog mig!" När jag då frågade varför hon på ett så övertygande sätt och tro mig - det var övertygande hävdade för mig veckan innan att fosterpappan var oskyldig svarade hon så här: "Mamma fostermamman och familjen tyckte att jag skulle säga så till dig, så vi kunde få hem pappa"

Män kommer att begå brott mot kvinnor och kvinnor kommer att beskylla män falskt för brott till världens ände och vi kan inte göra mycket åt saken. Men vi kan lära våra barn att alltid berätta sanningen för myndigheterna och att alltid vända sig till en myndighet när de blivit utsatta för ett övergrepp. Så som den svenska uppfostran av barn fungerar i dag saknar hälften av medborgarna förtroende för deras egna valda myndigheter och det är därför inte så konstigt att de inte orkar upplysa sina barn. Detta är ett socialt problem som också behövs debatteras mer.

Härom veckan stod jag ute på min balkong och hörde en tioårig invandrarpojke säga till en jämnårig svensk flicka "Jävla fitthora" till vilken flickan bara skrattade. Jag ropade ned och frågade snorungen var han hade lärt sig det uttrycket. "Hemma", svarade han. Sedan tittade jag på flickan och sa "Du ska inte ta det där hörrudu! Lek inte med pojkar som talar så med dig." Hon svarade mig "Men han menar inte det!". Jaså om dessa två växer upp och den ena våldtar den andra ska hon då säga "han menade inte det". Dessvärre är det alltför många kvinnor i Sverige som tror att männen "inte menade det" och därför går många av dem fria medan kvinnan bär ärren resten av sitt liv.

Så kära vänner, män blir oskyldigt dömda - ja! Men många fler män undkommer straff för brott mot kvinnor. Tyvärr är detta en verklighet som varken jag eller ni har någon gedigen lösning på. Det enda jag kan rekommendera är att ge mer pengar till Kvinnojouren så att dessa fantastiska människor kan bygga ut sin verksamhet och hjälpa fler kvinnor i nöd. Och den som tror att jag bara hyser sympati för de oskyldiga männen har fel. Jag tycker mycket mer synd om de verkliga offren, men OBSERVERA... så länge de verkligen är offer!

Av William Butt 06 okt 2003 09:06