Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Wow, spana in i naveln!

...och berätta vad du ser!

- Har ni varit med om någon omvälvande händelse i era liv? En situation som förändrade allt i ett slag?

Läraren på filmmanuskursen som ställer frågan tittar på oss. Det är tyst runt bordet. Alla tänker. Kanske förväntar han sig inget svar, bara att sätta igång tankeverksamheten. Jag gissar att här sitter en och annan ångest, kanske ett par otrohetserfarenheter, nån separation och säkert flera blixtförälskelser. Kanske en bilolycka?

"Point of no return". Det låter så dramatiskt, tänker jag. Har jag varit med om någon sådan? Jag trillade av cykeln i sexårsåldern och fick ligga på sjukhus i en vecka. Troligen var det då jag fick nedsatt hörsel på ena örat. Jag minns kvällen när jag träffade min man, det är tjugotvå år sedan. Jag har levt längre med honom än utan honom. Mina knän hoppar ur led då och då och så får jag gå med kryckor ett halvår, men inte är det så omvälvande precis. Det gör mest förbannat ont.

Hur kan jag omsätta det här i intressanta berättelser, kanske i ett filmmanus? Måste man ha ett gäng dramatiska erfarenheter i bagaget för att kunna skapa något intressant och medryckande?

Läraren knyter näven och dunkar den mot sitt bröst.
- Ni måste hämta från ert innersta, era känslor, erfarenheter, annars blir det inte äkta.

Han har säkert rätt. Ingmar Bergman, Lars von Trier, Woody Allen, de har vänt ut och in på sig själva, blottat sig. De berör. Gör de inte? Samtidigt får en man som är extremt skygg och tycker att höjden av lyx är att packa en picknickkorg och ta en cykeltur nobelpriset i litteratur.

Måste man göra den yttre resan och utsätta sig för smärtan, riskerna, livsfaran? Hur långt räcker en stark inlevelseförmåga, identifikation, lyhördhet och förmåga att förmedla?

Jag springer inte efter bussar längre. Det är inte värt det. Kanske borde jag börja igen och omsätta den där missa-bussen-precis-frustrationen till huvudkaraktären i min roman som jag anar ligger och puttrar i bakhuvudet?

Så ber läraren oss att skriva ner tre ord på företeelser eller ämnen som ofta förekommer i de texter vi skriver. Jag funderar några sekunder, sedan kommer orden som ingenting. Tre ord. Jag läser dem och funderar om jag verkligen svarade ärligt.

- Det är det där ni ska skriva om, säger han. Läs orden igen. Det är det där ni bär med er, som berör er själva tillräckligt starkt för att ni ska kunna förmedla det.

Aha, tänker jag. Sedan...OJ!