Jag hissar inte flaggan på halv stång den 11 sept

Elfte september är ett laddat datum. Hela världen, åtminstone den del som i vått och torrt förutsätts ställa upp för de Förenta Staternas räkning varthelst vindarna blåser, förväntades flagga på halv stång i år. Vi skulle sörja de 2000 amerikaner som omkom i terrordådet mot World Trade Center i New York för två år sedan. Som alla vet var det ett fruktansvärt illdåd och det är helt begripligt att USA sörjer sina döda. Men att hela världen väntas göra det är barockt. Inte för att vi är hjärtlöst likgiltiga, utan för att 11-septemberattentatet bara var en i mängden av fruktansvärda olyckor och illdåd som årligen sker världen över. Att det råkade ske i världens rikaste land i en av världens rikaste städer spelar nog en viktig roll i sammanhanget. Det flaggas ju inte på halvstång för gatubarnen som mördas i Sydamerikas kåkstäder. Nej det handlar, som alltid, om vem som dikterar villkoren och vem som sätter ramarna. Attentatet mot World Trade Center var mer fruktansvärt, säger några, eftersom det var ett attentat riktat mot demokratin och mot hela den västerländska fria livsstilen.

Det känns emellertid motiverat att stanna upp ett slag och fundera över vad denna livsstil och detta samhällsystem står för och vad som kan motivera terrordåd emot den. Jag sympatiserar alls inte med terrorister av något slag, om nu någon ivrig USA-anhängare som i Bushs efterföljd är på korståg emot det odefinierade onda, får för sig att replikera. Jag tycker inte att det är motiverat för andra än amerikaner att flagga på halv stång på grund av attentatet mot WTC, såtillvida vi inte börjar flagga över alla missförhållanden i världen förstås.

Den elfte september är nämligen ett ödesmättat datum på andra sätt. Samma dag, år 1973 gjorde militären i Chile en kupp mot den demokratiskt valda socialistregeringen under president Allende. De USA-stödda kuppmakarna under general Augusto Pinochet ställde som bekant till med blodband på oliktänkare och politiska motståndare, bland annat mördades den berömde vispoeten Victor Jara. Under den därpå följande militärdiktaturen fortsatte våldsdåden, alltmedan amerikanska ekonomiska intressen etablerade sig i landet. Pinochet är ännu inte dömd för sina övergrepp. Trots detta flaggar man inte på halv stång för diktaturens offer i Chile, eller för de som dukat under i andra sydamerikanska stater för USA-stödda militärjuntor. Är människorna i Chile är inte lika mycket värda som de som gick till arbetet den ödesdigra morgonen i New York för två år sedan? Eller för att ta modernare exempel, de människor som dukade under för talibanernas som ju fick sina vapen och sin militära utbildning från just USA förtryckarregim i Afghanistan, eller de civila som föll offer för de amerikanska bomberna under desammas befrielsekrig mot samma land? Eller de hundratusentals barn som dött till följd av brist på mat och mediciner i det av sanktioner drabbade Irak, eller de regelbundna bombningarna av samma land i tio års tid innan amerikanerna till slut bestämde sig för att gå till fullständig attack? Av respekt för alla dessa oskyldiga som stupat i det av USA proklamerade korståget mot ondskan och för spridandet av de västerländska intressena avstår jag från att hissa flaggan på halv stång den elfte september. Det handlar inte om bristande respekt för de oskyldiga offren i World Trade Center-attentatet, bara om att inte vilja sanktionera den amerikanska aggressionspolitiken, vilket de teatraliska sorgemanifestationerna i själva verket handlar om. Mr Bush får bedriva sitt korståg mot ondskan utan mig.

Av Lars Johansson 03 okt 2003 13:39