Min bror dog i psykvården

Återigen går nyhetsflödet i massmedia högt om den dåliga psykiatriska vård vi har i Sverige. Detta är förstås aktualiserat på grund av det tragiska mordet på vår utrikesminister Anna Lindh. Att en utrikesminister skulle kunna falla offer för en psykiskt sjuk person skrämmer. Och jag kan återigen inte göra annat än att förundras över den, enligt min mening, okunskap som speglas i nyheterna. Det är som om massmedia aldrig bygger upp en kunskap om vad problemen med den dåliga psykiatriska vården består av.

Inte nog med att okunskapen i nyhetsflödet stör mig, så retar det mig att de frågeställningar och problem som kommer fram i ljuset inte är nya. Dåliga organisationer, dåligt samarbete, dåligt ansvarstagande, dålig ekonomi. Detta är exakt samma problem som jag själv slog huvudet i under slutet av 90-talet efter min brors död. En död som inte har varit intressant att uppmärksamma av massmedia.
De försök jag gjort för att få någon tidning, TV-program eller enskild journalist att ta sig an fallet har endast resulterat i ingenting. Alternativt, det här törs vi inte skriva om!?

Farligheten i min brors fall verkar ligga i att det är främst Socialstyrelsen, JO och de övriga juridiska instansernas sätt att hantera och besluta i fallet som blir ifrågasatt. Inte själva vården i sig. Eftersom läkarna på medicinkliniken ljög om min brors hypofystumör, och därmed fråntog min bror hans juridiska rättighet att kunna göra en anmälan på tidigare vård och behandling, så har ej heller något vettigt ifrågasättande av den psykiatriska vården kunnat att göras.

Att en hypofystumör som är 5 x 3,5 x 3 cm stor på en så kallat schizofren person inte föranleder en anmälan av tidigare vård och behandling, anser Socialstyrelsen är helt som det ska vara. Det är patientens eget fel att det blev så, eftersom han avböjt föreslagen vård och behandling för sin schizofreni. Tack vare detta kom aldrig frågan upp, om vad som hade erbjudits min bror, hur det hade ebjudits och vad för åtgärder som hade gjorts för övrigt. Bland annat kan jag nämna att en mycket snabb och kraftig viktuppgång och ätstörningar klassas som symtom på schizofreni.

Eftersom både ansvar och skuld läggs på patienten om huruvida psykiatrisk vård och behandling samt upptäckt av somatisk sjukdom blir lyckad eller ej, kan aldrig psykiatrin utvecklas. Psykiatrin har inte gjort något fel. Är inget fel, så behövs inget ändras. Det är ganska solklart. Att de juridiska instanserna lägger över ansvaret på patienten på detta vis är inget nytt. Detta problem fanns långt innan nedläggningen av mentalsjukhusen och psykiatrireformen. Långt innan min bror dog.

Någon gång har jag sett att frågan tagits upp i massmedia, men den dör snabbt ut. Sen faller den mycket snabbt i glömska hos massmedia. Eller, så är det som jag misstänker, att massmedia är rädda för att kritisera Socialstyrelsen, JO och andra rättsliga instanser. Speciellt när det har med svensk sjukvård att göra. För när dessa juridiska instanser dundrar på med sina utredningar är det lätt att bli rädd för dom. Med en arrogans och nonchalans som är långt ifrån trygghetsingivande kör de över det mesta som finns i dess närhet. De har makt och den utövar de. Sedan vad resultatet blir av denna maktutövning är väl en annan fråga. När det gäller den psykiatriska vården är det inte så bra. Det har vi flera bevis på.

Av Marie Hellström 01 okt 2003 09:46