Har vi glömt Fadime?

I spåren av det tragiska mordet på Fadime talades det mycket om att förbättra situationen för de flickor som, i likhet med henne, av sin familj tvingas leva ett liv fjärran från de flesta andra flickor i Sverige och detta enbart på grund av att flickor i dessa familjer inte anses ha samma grundläggande rättigheter som sina bröder till ett fritt liv och egen bestämmanderätt över sin framtid.

Integrationsministern lovade att det var något man tog på allvar och det skulle inte bli en fluga som man glömde bort. Resurser skulle minsann läggas på att bättre integrera flickorna i samhället eftersom det främst gäller flickor med utländsk bakgrund, även om det inte är en poäng i detta inlägg, informera föräldrar om barns rättigheter i Sverige och följa upp utsatta individer, med mera.

Hur har det gått med detta? Det är alldeles tyst i media. Visserligen verkar ingen flicka ha "hedersmördats" i år, men är det ett resultat av politikernas ansträngningar eller bara tur? Ingen verkar heller bry sig om det faktum att ett flertal svenska barn är "försvunna". De kommer inte till skolan som de ska och ingen vet var de är. Jag skulle inte bli förvånad om ett antal av dessa är flickor som skickats till forna hemländer för bortgifte, uppfostran eller kanske något värre. Detta emot deras egen vilja.

Integrationsministern har inte pratat mycket om saken på sistone. Inte heller har tidningarna skrivit något om ansträngningar, eller snarare bristen på dessa, som gjorts i till exempel Rosengård här i Malmö för att låsa upp dörrarna i lägenheterna där många flickor sitter, bevakade av bröder och fäder, i väntan på att bli bortgifta med någon. Flickorna släpps väl på sin höjd ut till skolan om de slipper vara med på gymnastiken, där de ju kan tvingas visa benen för pojkarna... och får sedan sitta i lägenheten tills nästa morgon, såvida de inte eskorteras av någon pålitlig släkting till något acceptabelt ställe. Jag önskar det vore överdrifter jag just skrev, men att döma av vad tidningar skrivit tidigare och vad jag själv hört bröder "skryta" om, verkar det tyvärr inte vara så, i varje fall inte för ett olyckligt fåtal, vilket är illa nog.

För mig är det en humanistisk etisk självklarhet att ingen människa ska tvingas avskärma sig från det samhälle de lever i på ett sådant absolut sätt, eller med våld tvingas till lydnad och underkastelse. Detta gäller oavsett om man bor i Sverige eller någon annanstans och oberoende av vilken hudfärg man har eller vilket kön man tillhör, även om detta inlägg fokuserar på flickor. Det är så fundamentalt att det är helt oberoende av kulturell härkomst och sålunda anser jag inte att brott mot detta är försvarbart med kulturen som argument. En kultur som tillåter sådant är ingen humanistisk kultur, må den sedan vara nordeuropeisk, sydeuropeisk, asiatisk, afrikansk eller vad som helst.

Men, som sagt, nu verkar både politiker och media ha glömt bort flickorna och de fagra orden som uttalades till deras förmån. I likhet med resten av vår så kallade integrationspolitik är det bara ord och ingen handling som gäller. Flickorna i lägenheterna får väl fortsätta att sitta där tills de blir gifta och hamnar i en annan lägenhet med en arbetslös man en annan bieffekt av vår dåliga integrationspolitik, barn, svärmor och en och annan tur till affären som frihetsbonus. Ingen verkar längre bry sig. Eller?

Av Magnus Stensson 01 okt 2003 12:04