Persbrandt som statsminister

Det är populärt med karriärbyten nuförtiden. Kanske är det ett tecken i tiden, en uppmaning till alla oss som skall utgöra den nya epokens flexibla arbetskraft, vi som utifrån näringslivets behov ska vara beredda att sadla om från en yrkesbana till en annan i genomsnitt vart tionde år, och minst lika ofta vara beredda att packa allt vårt bohag för en flytt till en annan del av den europeiska unionen som just då skriker efter arbetskraft. Förra året kunde vi till vår fasa se stenhårde hollywoodstjärnan Peter Stormare, känd från bland annat Fargo, återvända till fäderneslandet för en bana som sångartist. Att det inte blev något permanent karriärbyte stod nog klart ganska tidigt under turnén, frågan är bara huruvida den svenska filmpubliken i fortsättningen kommer att kunna ta Stormares stenhårda rollfigurer på allvar. En annan stenhård actionhjälte, kanske till och med den hårdaste av dem alla, om vi undantar Clint Eastwood förstås, Arnold Schwarzenegger, tänker sadla om. Det är emellertid inte en framtid som sångfågel som lockar denne snart sextioårige bodybuilder. I likhet med gamla tiders hjältar som Ronald Reagan och Charlton Heston är det den politiska världen som lockar. Och i likhet med dessa föregångare är det som representant för det republikanska partiet han gör sin entré på den politiska scenen. "Jag ska rensa upp i Sacramento" låter han meddela inför sin kampanj till guvernörsvalet i Kalifornien. Kanske har han tagit sin uppgift som världens och mänsklighetens räddare från Terminator-filmerna på alltför stort allvar. Förhoppningsvis är han emellertid inte lika lättstyrd som sin mekaniske rollfigur, och vi får likaledes hoppas att det inte krävs lika stora uppoffringar innan projektet ros i land ni som inte sett den senaste Terminatorfilmen får sluta läsa nu, så att kärnvapenkriget och större delen av mänsklighetens utrotande kan undvikas. Nu kan ni börja läsa igen. Med tanke på Schwarzeneggers ålderstigne skådespelarkollega och tillika republikanske åsiktsbroder Charlton Hestons engagemang för den amerikanska vapenlobbyn kanske detta är för mycket att hoppas på.

Man börjar undra om det blir så att en skådespelare till slut börjar identifiera sig med de karaktärer han gestaltar. Schwarzenegger ska rensa upp i träsket, Charlton Heston strider för den traditionella rätten att bära vapen, som räknar sina rötter tillbaka till 1700-talets milisrörelse och frigörelsen från det brittiska imperiet se Mel Gibsons något tillrättalagda version i Patrioten så förstår ni konceptet, och han har ju själv både som Ben Hur och som den siste civiliserade människan på Apornas planet fått uppleva hur det är att hunsas av en omänsklig övermakt. För att inte tala om Reagan, den av skådespelarna som nåt allra längst efter sitt omsadlande, som spred cowboymentalitetens alla kännetecken över den nordamerikanska kontinenten och även ut i resten av världen från sitt säte i vita huset. Det är bara att hålla andan och hoppas på att inte Michael Persbrandt börjar fika efter den svenska statsministerposten.

Av Lars Johansson 30 sep 2003 12:25