Vrakgods

Ingen sol som strålar
men bara grynings ljus
som bly belagda tankar,
att stilla ängligt vänta

Att höra någon ropa
Att veta någons namn
Att känna någon hålla
Mitt hjärta i sin hand

Det tidvatten som nu stiger
och månens som är full
då täcks allt bråte, snäckor
ja, allt som var synligt förr

På bryggan och en morgon
då fukten ännu minns
den snart bortglömda natten
en natt som inte finns

Den dimman som nu driver
förenas i ett slag
med gryningsljusets dunkel
försvinner men blir kvar

Jag kämpar med att veta
förstå allt det som var
få mod att sen försöka
bli fast här ensam kvar

Havet döljer minnena
historien av sand
och dimman horisonten
så tänker jag ibland

Och allt är nu inget
men ändå vilar kvar
En morgon vid Atlanten
som var och är och tar.

Långt ute seglar skepp
Långt borta hörs ett skri
En fågel stiger sakta och
väntan ligger bi

Och allt det som jag vet
Och allt har hänt en gång
Det gråter sen så stilla
från ljus som aldrig kom

I ensamhetens timme
mot berget höljt i snö
En vandring som i vila
skall en dag se mig dö

Jag seglar genom rymden
och vilar i mitt skepp

Av Lasse Larsson 27 sep 2003 10:46