Därför fungerar inte äldrevården

Ständigt läser man om missförhållanden på äldreboenden där de boende försummas och får ligga med blöta blöjor i timmar, får duscha max en gång i månaden, tvingas äta kvällsmat redan på eftermiddagen, får aldrig komma utomhus etc. Ofta, men inte alltid, beror detta på att kommunerna gjort en upphandling av äldreboendets drift, där lägst erbjudande vunnit, helt enligt Lagen om Offentlig Upphandling LOU.

Enligt min uppfattning beror detta på att politiker och tjänstemän gör det alldeles för enkelt för sig under upphandlingarna. Man skriver ett upphandlingsunderlag som inte specificerar kvalitetskraven i kvantitativa termer för den som ska överta driften. Det finns en oskriven lag inom kvalitetskontrollen att det man inte kan mäta kan man inte heller styra. Detta gäller också vården. Kan man inte mäta kvaliteten på tjänsterna hos den som tar över driften, är det inte heller möjligt att utvärdera dem. Har man inga kvantitativa krav med i upphandlingsunderlaget har man ingenting att mäta emot. Här verkar det brista hos de som handlar upp vård och omsorg hos kommunerna.

När jag läste ekonomi på högskolan för tio år sedan, hade vi en föreläsning av Professor Emeritus Paulson Frekner, som under en stor del av sitt liv forskat i styrning av offentlig verksamhet. Han sade bland annat att trots tjogotalet år av forskning hade man svårt att definiera hur man ska mäta de mjuka värdena inom kommunalekonomin, d.v.s kommunnyttan uttryckt i andra termer än kronor och ören. Det är enkelt att motivera att kommunen sänkt sina kostnader med två miljoner kronor genom att handla upp driften av äldreboendena kommunfinansiell vinst, men det är svårare att mäta om man fått lika mycket för pengarna i form av god vård för de boende d.v.s en bra kommunekonomisk avkastning. Låt vara att det varit, och kanske även är, svårt att exakt mäta de kommunekonomiska faktorerna, men det är ingen orsak att låta bli helt. Man får ta de relevanta mätpunkter man har och utifrån detta bygga upp ett system som förfinas med erfarenheten. 20 mätpunkter är bättre än inga.

Det är enkelt att kvantifiera många faktorer som personal och boende på vårdhemmen skulle se som självklara. Exempel på dessa nyckeltal kan vara: Boendekvalitet i form av antal duschar per månad, tid man ska vara ombytt och påklädd på morgonen, tid man senast/tidigast ska få lägga sig, antal gånger i snitt man ska få komma ut per månad, minimi inköps- och produktionskostnad för maten, antal måltider/mellanmål per dag mm. Arbetsmiljökvalitet i form av minimum antal sköterskor per x patienter, dito undersköterskor, minimilön-nivåer och ob-ersättning, etcetera. Med anpassning och modifiering av dessa och andra nyckeltal kan man lätt ta fram kvalitetskrav som är betydligt bättre än idag, då man i många fall enbart verkar se till lägsta summan på offerten. Visst, det är ingenting som säger att vården automatiskt är bra bara för att det finns minst x sköterskor per y patienter, o.s.v. men det ger bättre förutsättningar än inga krav alls.

Ställer man genomtänkta och relevanta, kvantifierade, kvalitetskrav har man också en grund för styrsystem att garantera att anbudsvinnaren sköter sig och att de äldre får den vård de förtjänar i slutet av deras liv. Att göra som man gör idag är förkastligt och respektlöst. Sker ingen skärpning på den punkten kommer vi att fortsätta att få läsa om skrupellösa företag som bara ser till sin ekonomiska vinst och inte har minsta humanism i sin affärsidé. Dessa företag borde bort från marknaden. Det är inte fel att tjäna pengar på vård, men om man ska göra det ska man också bedriva vården på ett för personal och patienter högklassigt sätt. Annars ska man inte ha på marknaden att göra.

Av Magnus Stensson 27 sep 2003 11:15