Jag har tagit mitt farväl...

Vi möttes första gången på en konsert. Jag trodde jag skulle falla ihop som en hög trasor på marken då jag såg honom. Det kändes som om mina knän brann upp och blev borta. Och han log. Som en katt. Smidig och graciös, aningen lömsk men med mycket bus i blicken. Resten av kvällen höll vi varandras händer som om vi var rädda att släppa taget. Kanske skulle det visa sig bara vara en dröm.

Jag hade så klart hört talas om honom innan, av min vän som var god vän med hans vän som gick klassen över oss. Men det där med att väninnorna talat så överdrivet gott om honom, talat om hur bra vi skulle passa ihop, hur snäll och söt han var, gjorde mig aningen avigt inställd till att fara på konserten överhuvudtaget. Egentligen kan man beskriva mig väldigt träffande med ett enda ord - livrädd. Rädd för att han var en pojke, rädd för att jag trots min ihärdiga förnekelse började tänka mer och mer på honom på just det sätt väninnorna var ute efter. De mystes må ni tro! Rädd för vad som kanske eventuellt skulle kunna ske om vi, han och jag, kanske eventuellt träffades och kom underfund med att vi faktiskt tyckte om varandra. Rädd för avslag, för det totala nederlaget, att inte duga.

Vi såg Toy Dolls-konserten, vi sov tillsammans på hans styvfars soffa. Hur underbart är det inte att bli omhållen en hel natt, hållen på ett sätt som får minsta lilla spår av rädsla att flyga iväg som fjärilar i sommarvinden! Jag minns att vi åt snabbmakaroner och älgkött till frukost. Vi hälsade på hans mormor senare den dagen, egentligen för att låna pengar till tåget hem men hon var jättesöt och bjöd på någon spännande dryck med russin i. Den var väldigt god.

Vi blev ett par. Jag hade en pojkvän. Han var min pojkvän, jag var hans flickvän. Vilken underlig känsla, som en dröm man är rädd att vakna ur. Veckorna gick och vi åkte buss till varandra på helgerna. Ibland mitt i veckorna också - jag kom sällan iväg till skolan i tid då. Några gånger kom hans mor och hämtade honom, en äkta schaman är hon. Jag hade aldrig träffat en kvinna som hon. De två lärde mig MYCKET: om livet, om människor, om mig själv. Jag lärde mig mycket om honom också, jag lärde mig se hur dåligt han mådde. Sedan hann jag inte mer, han försvann ur mitt liv. Utan ett ord, som med ett knäpp med fingrarna. Borta...

Väninnorna skämdes som små hundar. Inte hade deras mening varit att göra mig så illa! Än idag försöker jag förklara att det inte var deras fel på något sätt, att jag inte för allt i världen önskar vara utan de känslor och erfarenheter som han gav mig. Vi slutade skolan och jag fick ett jobb.

Ett år senare tippades min värld upp och ner igen. Jag hade äntligen insett att det fanns flera pojkar i staden, till och med flirtats lite grand. Väninnorna var glada och nöjda. Jag var chaufför åt några vänner, vi skulle på konsert. I samma stad, på samma ställe, inte samma band men... han var där.

Två år senare flyttade jag till hans, och väninnornas hemstad. Där träffade jag honom igen, han stod där framför mig på gatan som hade han trillat ner ur det blå. Han såg förskräcklig ut! Kanske det inte var "det blå" han kom ifrån? Knark är inte hälsosamt, det är jag övertygad om. Äntligen fick jag förklaringen jag saknat så. Knark. Jag fick många fler ord än jag räknat med, många fler ord än jag egentligen ville ha då. Det gjorde ont att se honom. Jag grät mycket. Igen. Han började komma och hälsa på mig, vi höll förhållandet vid vänner den här gången. Han hade en fascinerande förmåga att alltid dyka upp när jag verkligen behövde det, när jag var rädd för något, när jag inte fick sova för mina drömmar, när jag bara ville diskutera något och få den sortens svar jag visste att bara han kunde ge mig. Han kom till mig när han behövde vara ren ett tag, när han behövde någonstans att ta vägen där fördömande inte fanns, där han fick tala om det som gnagde i honom. En son fick han också. Men inte av mig...

Hans mor kom upp på visit ibland. För att tala om honom, i förhoppningen att kanske jag visste mer än hon om hans tillstånd. Vissa gånger tror jag faktiskt att jag gjorde det. Knark är otäckt om man inte använder det själv. Att vara en del i en knarkares liv och se hur det påverkar alla sinnen och tankar, det gör ont. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det var spännande och lärorikt på flera sätt. Jag kan aldrig blunda för det faktum att han har varit en av de bästa lärare/guider jag haft i skolan om livet. Inte det liv som har speciellt mycket med samhälle och politik att göra, utan det verkliga livet. Det som man bär inom sig i form av känslor, tankar och erfarenheter. Det som knyter ihop Dig med andra individer. Det som speglar sig i Dina handlingar, Ditt sätt att bemöta människor och situationer. Den verklighet, det liv, den kraft som så många letar och strävar efter, ofta utan att vara medvetna om det. Jag var inte heller medveten.

Jag flyttade igen. Vet inte om det var han eller jag som försvann den gången. Kanske hade jag en liten känsla av att vilja ge igen på något sätt. Det fick aldrig han veta. Vi förlorade kontakten, men jag fick rapporter om hans framsteg respektive återfall från andra vänner, ibland ringde jag till hans mor, bara för att få höra att han fortfarande var vid liv. Hon mådde rent ut sagt bedrövligt, varje gång. Flera gånger drömde jag att han hade gett upp helt, drömde om hans begravning. Grät. En gång ringde han till mig, han var på ett behandlingshem och det lät som att allting gick ditåt det skulle. Jag blev så glad! Sedan hörde jag inget mer.

Ytterligare några år senare ringde min älskade far, han hade varit på en trumresa. En av de som trummat var min förlorade vän. Han verkade ha hälsan und so weiter. Far skulle hälsa så gott! Jag ville att det skulle vara bra så jag valde att tro det bästa. Men det var något som gnagt i mig under alla år, hela tiden, såväl i ensamma stunder som då senare pojkvänner funnits med i bilden. Min feghet hade alltid hämmat mig när det kom till känsloyttringar. Inte om mina känslor i största allmänhet men väl till den de berörde. Jag hade aldrig lyckats få knuten på min tunga att lösas upp, aldrig talat om för honom hur mycket han verkligen betytt för mig, alltid hoppats att han ändå förstod. Jag önskade slippa skammen att blotta mitt innersta, klä det i ord, spöka ut det som en annan påskkärring. Konsekvenserna av en sådan bekännelse verkade alltför skrämmande. De senare åren trodde jag det var försent! Jag hade börjat acceptera tanken att jag aldrig skulle få se honom igen, aldrig få kasta upp alla gamla värkande ord, aldrig få ta ett ordentligt farväl.

Det är mer än tio år sedan vi först möttes nu. Jag har lärt mig att inte springa och gömma mig för saker som kanske, eventuellt kan komma att göra ont. För någon vecka sedan träffade jag honom, på krogen. Vi trodde inte våra ögon. Han hade spanat in mig som "en schysst tjej", jag var övertygad om att jag såg syner. Vi pratade mycket och länge. Jag gav honom en kram och en puss mitt på munnen. -Hej då...

Av Sanna Wennström 22 sep 2003 22:44