En gärningsmannaprofil?

Hans drömmar har varit orealistiska. Han inser det nu. Märkligt nog får det honom att känna sig lättare än på länge. Det är alltid mörkast före gryningen, som någon sa. Så rätt. Det ljusnar nu. Gör det inte? Häromdagen förstod han att han har fler goda vänner omkring sig än han anade. Han är inte ensam, även om han har varit helt säker på att han bränt sina skepp.

Det är skönt att inte vara så jävla påpassad hela tiden. Hon hade kontrollerat vartenda steg han tog, kritiserat, kommenterat. Det var helt bisarrt hur besatt hon var och det hade helt klart påverkat honom. Numera vågar han inte ta några risker, men det har å andra sidan alltid varit svårt att dra igång ett projekt, oavsett om det är jobbrelaterat, en resa, ett lägenhetsbyte eller en kärleksrelation.

Ja, han ser relationer som projekt, dömda att misslyckas. Visst kan han känna sig entusiastisk till en början, men förr eller senare förvandlas "objektet" till ett ohanterligt monster och det går åt helvete.

Minsta lilla motstånd så drar han. Han vill inte visa sig från sin sämsta sida, inte vara otålig, elak, sarkastisk, bitter, men risken är stor att han uppfattas precis så. De tycker säkert att han är en enstöring, men låt dem tycka det då. Det är inte så jävla lätt att leva, förstår de inte det?

Han har så mycket i sig, så mycket energi, idéer, kreativitet. Någon sa att de mest kreativa människorna hittar man på "plattan", bland kriminella. Kanske det stämmer. Han märker att han börjat tänja på sina gränser. Det räcker med att vara ute på krogen lite oftare än planerat, beställa in fler Gin Tonics än hans lever egentligen klarar av, snorta den där extra linan, stanna längre än det var tänkt och avsluta med ett halvdant töm-och-glöm-knull i Aspudden, Solna, Åkersberga eller Öfre Östermalm. Han märker att spelplanen börjar se helt annorlunda ut. Fler möjligheter, färre begränsningar.

Han borde lägga ner, ta en paus, inhalera frisk luft istället för flottiga, nikotinerade krogångor. Att kuken och han inte är på riktigt samma våglängd för tillfället är en varningsklocka. Men han ska ge den några chanser till. Att ge upp nu vore verkligen ett nederlag. Att se sig själv i spegeln och hamna längst ner i gropen är det sista han vill.

Han har inte hur mycket tid som helst på sig. Han måste bestämma sig snart. De väntar på besked. Han vill få det överstökat men varje gång han samlar kraft tappar han modet och vill bara fly. Fly från demonerna, fly så långt bort att inte ens minnena når honom. De nafsar honom i bakhasorna så fort han slappnar av. Han är sin egen fångvaktare. Vilket jävla öde.

: : :

Det finns händelser som får klockorna att stanna. Just nu. Nu. NU. Nu händer det. Jag ser henne. Hon står där borta. Det är hon, ingen tvekan. Det kopparröda håret, skrattet. Ofattbart att hon är så oskyddad, så sårbar. Jag har total kontroll. Jag kan när som helst bestämma mig för att ta steget. Flytta ena benet framför det andra, i riktning mot henne. Överrumpla henne. Eller stå kvar här. Jag har kontroll. Jag bestämmer. Det susar till i huvudet. Alla dofter. Intryck. Ljud. Explosivt. Får inte tappa greppet nu.

Eller ska jag bara stå kvar här? Är jag en feg jävel? Ja, jag är en helt obetydlig person. En värdelös, meningslös, misslyckad loser. Det är så de tänker. Att jag är en tröttsam loser. En lögnare, ett känslolöst svin. De ligger där och stönar, kvider, fejkar. Men så vill de alltid ha något annat, någon annan. Det syns på dem. Men jag ska fan visa dem. Jag ska visa att jag kan ta kontrollen. Alla kommer att prata om det. Alla.

Om jag vänder nu, om jag inte genomför det här så kommer jag att ångra mig. Så nära, så nära. Vad har jag egentligen gjort i mitt liv som jag kan känna mig stolt över? Vem är jag egentligen? Respekt? Är det mig man frågar för att få svar?

Sen, efteråt, kommer de att fråga. Fan vad de kommer att lyssna på mig, om de lyckas hitta mig. Annars är det ingen som lyssnar, det har de aldrig gjort. De bara ler och nickar, lyssnar inte.

Jag brukar testa att inte säga ett skit. Bara stå där i baren, oåtkomlig, se genom dem, vara någon annanstans men ändå där. Fan vad det triggar dem. Då trycker de sig tätt intill, viskar, lockar, antyder först, sedan allt mer desperat, ohämmat. De vill bara omvända mig, göra mig till någon annan än den jag är.

Skulle jag säga något då: "Se mig för fan! Jag är jag. Ser du mig?" så skulle de bara le fåraktigt, slänga med håret och fnittra osäkert. Det är inte jag som är en misslyckad loser. Jag ser igenom dem. Jag ser igenom allt. Jag vet.

Det jag kommer att göra om någon minut kommer att förändra allting. Vågar jag inte? Jo, jag vågar. Jag måste. Jag rör mig nu. Framåt. Snabbare. Med handen i fickan, i ett fast grepp om kniven. Nu händer det. Inte sen. Sedan är oviktigt. Det är nu, nu det händer. Och jag har total kontroll.

: : :


Första delen var publicerad vid ett tidigare tillfälle.
Länk: sourze.se

Av Anna-Carin Collin 20 sep 2003 17:55