sourze.se

Sista resan till Die Inn

Ett inlägg i dödshjälpsdebatten på mitt sätt.

Det är snart en vecka sedan jag checkade in på det nyöppnade sjukhemmet Die Inn.
I receptionen tog den blonda svala emot med yrkessmässig medkänsla.
"Jasså... det är dags nu?"
"Ja."
"Finns det leg?"
Tyst halar jag fram mitt id-kort men stoppas av den blondas huvudskakning.
"Vi måste be om passet."
"Passet?"
"Nya EU regler.
Och man kan ju säga att du ska göra en slags resa."

Jag rotar runt i min lilla ryggsäck och fiskar upp det efterfrågade dokumentet och de två obligatoriska läkarremisserna på samma gång. Hon granskar dem utan kommentarer.

"Är du medlem i "Rätten till vår död?"
"Ja, hur så?"
"Alla medlemmar har en liten rabatt hos oss... ifall du har med dig medlemsbeviset, förstås!"
Ja, det bör ligga i mitt livstestamente någonstans. Mycket riktigt.
Den blonda rynkar pannan.
"Du har inget intyg ifrån din präst?"
Jag svarar nästan skamset att det nog blir svårt eftersom jag inte tillhör någon kyrka.

"Ingen likvärdig sammanslutning? Kanske Human-Etiska förbundet?"
Jag skakar på huvudet innan jag slås av en tanke.
"Jag är hedersmedlem i Rödkullakollektivet i Skåne. Vi sysslar både med häxor och naturmedecin. Midsommarblot firar vi alltid vid Ale stenar".
"Utmärkt. Be dom maila ett intyg."

Väl inskriven för den obligatoriska ångerveckan sjunker jag ner på sängen i det trevliga lilla rummet som påminner om alla de billiga pensionat jag bott på under mina resor till sydligare länder.

I den lilla bokhyllan finns blandad lektyr.
Av gammal vana granskar jag titlarna. Hedebys "Rätten till vår död" är förstås obligatorisk läsning här men jag hittar också andra, intresantare,titlar:
Peter Nolls "Den utmätta tiden" och Birgitta Eks "Plösligt så nära". Elisabeth Kubler Ross, givetvis.

Hittar till och med Furbergs "Tankar om döden" längst ner i hyllan, inklämd mellan Ekners "Efter flera tusen rad" och Uddbergs "Till minne av Mari".

Men de har ingenting som jag inte redan läst både en och flera gånger.

Veckan här har snabbt flytit i väg under djup depression.
Vårarna är alltid värst. När naturen förbereder sig för nytt liv och allt är så ljust och glatt så blir kontrasten till själens mörker en slags kulturchock.

Men nu är det snart över.
Inga mera sömnlösa nätter som känns långa som år medan den trötta kroppen skriker efter sömn.
Inga mera hemska uppvaknanden där jag är vettskrämd innan jag fattar att jag väckts av mitt eget skrik.
Inga mera bakfyllor efter nätter då ångesten spätts på med alkohol.
Äntligen slut på ungarans ängsliga frågor:

"Törs vi resa ifrån dig? Klarar du dig? Hur mår du egentligen?"
Och barnbarnets "varför ligger du hela dagen om du inte är förkyld?"

Nu när kroppen också svikar får jag föra krig på så många fronter.
Det är skönt att det snart är över.

Jag har ju levt färdigt.
Nu ligger jag här och summerar de goda sakerna livet har gett mig under de friskare perioderna:
Barnen, självklart. Och Kärleken.
Kärlekarna, egentligen.
Med dem har livet varit givmilt.
Alla resorna... musiken... teatern... alla underbara böcker.

Men all energi som går åt bara att balansera ångesten! Och nu smärtan.
Jag är så trött, så trött.

Hittar knappen på internradion och tonerna av ett mäktigt reqviem fyller rummet. Snabbt byter jag till kanalen märkt "populärmusik" och Sinatras sammetsröst förkunnar att "the end is near"
My Way. Vad annars?

Jag sluter ögonen och minns den gången jag såg och hörde Sinatra på scenen:
Han avslutade alltid med My Way.

Jag har förvisso haft mycket att glädjas åt.
Men när depressionens sega gråa filt nästan kramar luften ur lungorna eller när panikångesten får mig att bara gå... rätt ut i skogen... naken och lägga mig i snön, som i vintras, ja... då vill jag inte mera.
Jag har gjort mitt.
Barnen är vuxna och arbetet ett avslutat kapitel.

En sköterska klädd i hospicets blå rofulla färg uppenbarar sig i dörren och till min förskräckelse känner jag igen henne.
Syster Berit!
Har hon börjat arbeta här?
Otänkbart!

Hon har ju varit min argaste motståndare i vårvinterns debatt om den för mig så självklara dödshjälpen.

Jag drar täcket över huvudet och hoppas att hon inte känner igen mig.När hon närmar sig sängen låtsas jag sova.
Förgäves.
"Jag vet att det är du "säger hon stilla, "du har ju tid i morgon?"
Helvete! Vad vill människan?

Tyst sätter hon sig i den lilla fåtöljen brevid sängen, den som är till för de anhöriga som ska "hålla handen" under den sista resan.
"Varför tog du en eftermiddagstid?" undrar hon till slut.
Jag vänder mig demonstrativt mot väggen.
"Du har ju alltid velat resa i gryningen" fortsätter hon utan att låta sig bekommas av mitt tvära sätt.

"De har dödsäsong här" muttrar jag till slut, "det vill säga högsäsong.
Vargtimmen är bokad veckor i förväg."
Ja, alla vårdepressioner så här års skapar köer här.
Det blir tyst länge.
Så säger Berit:
"Har du varit på torpet i år?"
"Nej."
"Varför inte?"
"Vem bryr sig?"
"Du planterade ju hundratals lökar i höstas så jag tänkte..."
"Nej. Jag bryr mig inte."
"Är fågelholkarna bebodda i vår?"
"Skiter jag i."
"Det var ju du som lät sätta upp dom?"
"Då ja".
"Är inte flickorna på hemväg?"
"Och?"
"Men du längtar väl efter dom?"
"Ikke."
"Nu ljuger du".

På den här uppenbara lögnen finns inget bra svar så jag tiger igen.
"Ditt tillstånd kan förbättras!"

Tack så mycket men nej tack!
Ingen ny respit, inte nu när jag har bestämt mig.
Jag blundar och börjar snarka, lätt men demonstrativt.
Nu får hon väl ändå ge sig! Mitt liv är väl för helvete mitt eget?

Hon verkar kunna läsa mina tankar för svaret kommer promt.
"Ditt liv är en gåva som du ska förvalta."
"Har aldrig bett om den gåvan."
"Men nu har du fått den ändå. Du brukar väl inte kasta bort gåvor?"
Jag har inget svar till det heller.
"Ditt liv är inte din ensak!"
"Inte?"
"Ingen människa är en ö.
Ditt liv ingår i andras... i dina barns, till exempel."
"De har det bättre utan mig, nu när jag mår så här dåligt."
"Men det gör du ju inte hela tiden?"

Jäkla människa att vara envis .Man kan nästan ta på tystnaden i rummet. Jag tänker inte bryta den.
Så hör jag hennes lågmälda röst:
"Får jag läsa lite för dig?"
Läser hon Biblen nu så stryper jag henne.

Men hon börjar läsa en välbekant text:
"Du ska alltid tänka:
Jag är här på jorden bara en gång!
Jag kan aldrig komma tillbaka hit igen!
Ta vara på ditt liv!
Akta det väl! Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!"

Den döende Sigfrids ord till brodern i Mobergs enligt mig bästa roma:"Din stund på jorden".
"Moberg dränkte sig" muttrar jag till slut trotsigt.
"Det va tvunget, skulle han antagligen ha sagt själv"
svarar Berit och för första gången hör jag att hon talar en mjuk småländska, som får Mobergs repliker att ligga väl i hennes mun.
"Han var döende."
"Jag vet, jag vet..."
"Men inte du..."

"Grävlingshonan under stenfoten... tror du den har ungar i år?"


Jag kämpar och kämpar men är intrasslad i filten på något sätt.
Hör Bamse snarka så rummet vibrerar... han måste ligga på rygg igen. Konstig vana hos en så stor hund.
Vaknar med ett ryck och fumlar efter lampknappen.
Har somnat i från läsningen efter det sena inlägget i dödshjälpsdebatten emot syster Berit!

På golvet ligger Mobergs "Din stund på jorden" där den fallit.
Vilken underlig dröm!
Om grävlingshonan kanske har ungar i vår?
Jag får nog planera en tur till torpet före semestern.


Om författaren

Författare:
Sunny Börjesson

Om artikeln

Publicerad: 15 sep 2003 09:35

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: