SJ och människovärdet

Jag har länge funderat över hur människor med brutala arbetsuppgifter kan fungera som normala människor när de kommer hem till sitt och de sina. Alltför ofta döms förövare av fruktansvärda nidingsdåd ut som sinnessjuka och avfärdas. Detta stämmer inte med de ögonvittnesskildringar som berättar om lägervakter vid förintelseläger som varit ömma och kärleksfulla fäder när de kommit hem till sina familjer som inte haft en ringaste aning om vad pappa ägnat sig åt under dagen.

Idag på tåget uppdagades dock den bistra sanningen om hur denna typ av psykologiska mekanismer fungerar för mig när bistrovagnens personal förevisade sina janusansikten. Som vanligt på eftermiddagstågen var hela tåget fullbokat. Märkligt nog tycks SJ aldrig kunna förutse detta, dagligen återkommande, bekymmer och förebygga det, till exempel genom att koppla på en extra vagn. Jag får väl visserligen skylla mig själv som inte var tillräckligt förutseende och bokade biljett i god tid, men jag skyller på att jag var stressad på grund av att mycket annat upptar min tid just nu. Hursomhelst så är jag gammal i gamet, som det heter och sökte mig direkt till bistrovagnen, där jag vet att det finns platser som inte är möjliga att reservera. Jag visste tillika att jag inte skulle vara ensam om detta mitt förfarande så jag raskade på mina steg och hann också få åt mig en stol innan tåget satte sig i rörelse. I restaurangvagnen satt alla möjliga typer av människor. Ungefär hälften tillhörde den bättre sortens människor, de som hade bokat platsbiljett men som ändå sträckte på benen och slog sig ner en stund i bistrovagnen för att ta sig en kopp kaffe eller en bit mat. Den andra halvan var den sämre sortens människor. Såna som jag, kreti och pleti som reste obokat, med den lömska baktanken att trots att vi inte hade någon platsbiljett försöka roffa åt oss ett stoppat säte att besudla med våra illvilliga ändalykter. Vissa av oss lösdrivare var emellertid så taktfulla att de investerade i något från bistrovagnens billigare sortiment för att på så sätt rättfärdiga sin närvaro i denna tillflyktsort för de hungriga sittplatsresenärerna.

Personalen i denna bistrovagn utgjordes av två unga damer som med hurtfriskhet och energi serverade kunderna som anlände. De log bländande leenden när de tog betalt och levererade till och med små skämtsamheter emellanåt. Det märktes dock på de blickar de gång efter annan kastade ut över vagnen att de inte uppskattade närvaron av den otillbörliga pöbeln i restaurangvagnen. Till slut blev denna vår ockupation av stolarna för mycket för en av de unga damerna som såg sig nödgad att via vagnens högtalarsystem låta meddela, med en röst och tonfall som hade ytterst lite gemensamt med de glada kommentarer hon annars växlade med kunderna: "Vi ber er observera att restaurangvagnens sittplatser är avsedda för restaurangvagnens kunder, och att vi inte tillåter bagage i vagnen."

Det var inte ens halvfullt bland stolarna i vagnen när hon lät meddela detta, men i och med uttalandet hade hon sanktionerat vidare åtgärder gentemot oss ockupanter om en situation skulle uppstå. Vart vi som inte hade några sittplatser skulle ta vägen när vi blev bortkörda till förmån för någon sittplatsresenär som inte orkade bära alla sina nyinköpta godsaker tillbaka till sin bokade stol framgick inte. Troligtvis var det väl tänkt att vi skulle stå och trycka i gångarna och mellan vagnarna, tro mig, så har jag också blivit tvungen att resa, när jag inte varit snabb nog att ta mig till restaurangvagnen i tid, och utstå förgrymmade blickar från de förbipasserande sittplatsresenärerna för att vi hade mage att hindra dem i deras framfart mot gobitarna i restaurangvagnen. Helst av allt hade hon väl sett att vi hoppat ut genom ett fönster eller helt enkelt bara hade upphört att existera.

Hursomhelst så var det när jag med egna ögon och öron åsåg och hörde den totala attitydförändringen hos den unga damen som arbetade i bistrovagnen, mellan när hon talade med sina kunder, de fina människorna, och när hon via högtalaren talade till oss, den avhumaniserade pöbeln, som jag förstod hur lite det krävs för att en människas empatiska förmåga skall upphöra på samma sätt som när man vrider av en kran.

Att vi som inte hade någon platsbiljett hade betalat lika mycket som alla andra spelade ingen roll för bistrovagnens personal. Vi var ohyra som besudlade platser som var reserverade för deras kunder. De var inte representanter för SJ de var representanter för bistrovagnen och vi förstörde, genom vår surmulna och parasiterande närvaro, den gemytliga stämning som de med sina leenden och skämtsamma kommentarer gentemot kunderna försökte bygga upp på sin arbetsplats. När man ser vad lite som krävs för att sätta igång denna typ av mekanismer inuti människan förstår man hur lätt det måste vara för en totalitär regim med tillgång till alla informations- och påverkanskanaler att få tiotusentals människor att begå handlingar som för den utomstående ter sig både obegripliga och vämjeliga.

Av Lars Johansson 09 sep 2003 15:44