Skillnaden mellan liv och liv?

Vad gör oss människor så mycket bättre och viktigare än djuren?

Experter diskuterar gärna detta och förklarar sakligt och enkelt att ett djur inte har samma förmåga att resonera och analysera och att dess hjärna inte är lika utvecklad som en människas. Det är ju självklart att vi människor är kronan på, och målet med hela evolutionen. Jovisst, ur en människas perspektiv är detta naturligtvis sant, men vad har en råtta, kossa eller hund att säga om den saken. Naturligtvis ingenting, för de kan inte tala, eller kommunicera så att vi kan förstå. Skall de straffas för detta?

Människor med sämre förmåga att kommunicera än ett djur blir inte straffade för det, de blir omhändertagna, vårdade, älskade och hålls vid liv. Allt detta för att det är omoraliskt och oetiskt att ens diskutera frågan om huruvida ett djurs liv kan likställas en människas.

Biter en hund en människa så är det en överhängande risk att hunden får betala det högsta priset för sin gärning. En gärning som inte kan utföras utan mänsklig inblandning, eller som beror på rena instinkter. Kan vi avrätta någon bara för att denna någon följer sina instinkter eller blivit påverkad utifrån? Tydligen kan vi det.

Människan MÅSTE börja förstå att vi bara är på en liten helgtripp. Jorden är inte vår, den är en slags vandringspokal som vi har fått låna av våra föregångare, och våra efterträdare skall få den av oss. Så kommer det alltid att vara. Villfarelsen att vi människor har makten att förinta jorden är helt absurd, och vittnar bara om vårt eget storhetsvansinne.

Att jorden och universum styr oss och inte tvärt om, är någonting som är så självklart att det nästan är skrattretande, varför kan vi inte förstå det? Vi som skall vara så intelligenta och duktiga, med våra regler och lagar, skolor och arbeten, måste ju inse att om "någonting" vill bli av med oss så är vi dömda att gå under. Det finns ingenting att göra om jorden eller universum bestämmer sig för att vår tid är över. Vi kommer att tillsätta utredningar, skicka politiker över hela jorden, diskutera in i förbannelse, men allt kommer att vara förgäves. Insikten om vår litenhet är skrämmande för många och en frälsning för andra, den är också avgörande för att förstå att ett liv och ett liv måste vara lika värt.

Människor har sedan urminnes tider haft djur som slavar, för att hjälpa till med tunga arbeten, jordbruk eller bara som sällskap. Dessa djur har alltid setts - och ses fortfarande - som någonting vi människor äger och har rätt att kontrollera.

Frågan är om - eller när - vi människor kommer att vakna upp och inse att vi har gjort helt fel. Detta har ju hänt så många gånger förut, om vi ser tillbaks på vår historia. Slavarna som transporterades i gigantiska skepp från Afrika till Amerika ansågs vara lägre stående varelser än den vita mannen. En svart man eller kvinna ansågs vara på samma nivå som ett djur. Tiden har flutit och vi har insett tyvärr inte alla att hudfärgen inte har någon betydelse när det gäller att bestämma någons värde. Hur kommer det sig då att vi fortfarande inte har insett djurens värde än?
Förmodligen för att resonemanget att släppa alla djur lösa, låta dem ströva fritt och sköta sig själva, ses som ganska absurd. Men vad är det egentligen som är så absurt med detta?


Alla individer är födda till frihet sägs det, även om de flesta verkar tvivla på detta.

När ett djur biter ifrån är det ett sätt att tala om att någonting är fel, och vi kontrar med att ta livet av det som straff. Hur kan vi då någonsin åstadkomma någon förändring?

Friheten att uttrycka sig bör naturligtvis också innefatta djuren. Tyvärr så kommunicerar vi på olika sätt och vi är tvungna att lära oss att förstå djuren, inte bara tvinga dem att förstå oss. Vi dresserar, drar, sliter och skriker åt de djur vi kallar våra, när de inte lyder oss - deras herrar. Vi trycker ner och eliminerar det som en gång var djurets själ och egna vilja, tills vi har fått en grönsak som lyder minsta vink. Ibland så händer det dock att instinkten tar över, då tröttnar vi och är inte sena att, med psykiskt och fysiskt våld tillrättavisa eller ibland till och med döda det vi borde behandla som en likvärdig individ.

Att vi människor ganska ofta trycker undan våra egna instinkter, som om det vore någonting att skämmas för, är ingen hemlighet. Men fundera ett tag på hur ditt liv skulle se ut om du tvingades att alltid bortse ifrån dina instinkter, aldrig ha möjligheten att följa ditt hjärta. Det skulle vara tomt. Många av "våra" djurs liv är tomma, då de borde vara fyllda till bredden av frihet, glädje, sorg och annat som vi människor tar förgivet. Vi berövar i skräck för att bli berövade själva.

Av Christian Nyberg 08 sep 2003 16:14