En israelisk kvinna

Det är underbart när man ser bevis på mänsklighet i ett land befläckat av monströsa händelser. I ett inslag på SVT om Tel Avivs Bauhaus arkitektur, som nu hamnat på FNs världsarvlista, intervjuades en israelisk kvinna, ni vet säkert vad jag pratar om, ni som tittade på nyheterna. Denna kvinna fick mig att inse att politikernas lögner inte alltid går hem, att någonstans är alla israeler väl medvetna om palestinernas rätt till ett eget land. Kvinnan sade någonting i stil med:
"Israel har ingen historia, vi har ju bara funnits i 53 år, när vi byggde upp vårt land i Palestina... öhh... Israel."

Hon kastade bort skitsnacket om det heliga landet, om det utvalda folkets rätt till allt land mellan Eufrat och Nilen, hon slängde ner Toran där den hörde hemma ihop med alla andra religiösa skrifter och jag jublade. Det finns hopp! Det finns hopp för fred! Kanske inte så länge religiösa fanatiker får komma fram till makten, men senare... efteråt. När mänskligheten tar sig tid att använda huvudet, att börja tänka humant. Att slopa religionen och börja leva - inte för gud - utan för varandra.

Staten som skapades med tvång har fått kämpa hårt för sin existens, någonstans tror jag att det har härdat befolkningen bortom mänsklighetens gränser. Ett 50-årigt krig verkade ha dödat all empati. Men en kvinna... hon mindes - att det fanns ett annat folkslag än hennes som inte hade ett eget land. Ett folkslag som förtjänar en moderjord. Kanske insåg hon också att det inte vore så hemskt att dela av sig marken med detta folk - de har ju trots allt lika stor rätt till den. Hon kanske insåg att det vore början till slutet, på dödandet.

Jag vet att jag läser in för mycket av ett uttalande som en okänd kvinna yttrade på svensk television. Men det hjälper mig att hålla mig kvar vid hoppet.

Hoppet om fred.

Av Naseer Alkhouri 08 sep 2003 21:51