På första sidan av nytt kapitel

Det är tungt i början av ett kapitel. Det är just vad detta är; ett nytt kapitel i mitt liv. Och jag ångrar att jag avslutade det förra. Men det var inte jag som avslutade det åt mig. De förändrade hela mitt liv för alltid, och nu bannas de över att jag inte hjälper dem att komma på fötter igen. Mina föräldrar, de fyller mig med dåligt samvete.

Aldrig mer hör jag måsar då jag vaknar, mamma klipper inte längre gräset med den gammalmodiga gräsklipparen klädd i röda bikinin med vita prickar. Utsikten från vindsfönstret vid vår sommarstuga finns inte längre. Min familj finns inte längre. Min barndoms somrar äro ej längre möjliga. Min pappa är kär i någon annan, mamma bor ensam och min bror hänvisar till att han hädanefter tänker ha en egen familj på eget håll. Utan familj står jag på första sidan på nästa kapitel. Jag hör skratt bakifrån, lyckliga minnen. Framför mig ser jag endast vita sidor, ensamma blad bredvid varann.

Så varför inte skrapa bort tapeten och börja detta nya liv, denna nya livsform. Ensam mot världen. Kan man förresten göra det? Börja leva på nytt, fylld med dåligt samvete och sorg.

Om jag äter tills jag spyr, försvinner det ur mig då? Blir jag kvitt drömmarna om skjutvapen? Förändras då min löjliga relation till ensamheten? … kunna vara ensam utan att längta, kunna umgås utan att fly? I språnget mellan kapitel Barndom och kapitel Vuxen ramlade jag av kärran. Jag landade i vuxenlivet med ett barns känslor.

Om jag köper lycka för 13:90 kilot och tuggar i mig hela påsen, får jag energi att trösta mamma då?

Av Linda Blomqvist 05 sep 2003 09:50