Stjärnbarn

Hon hade bott på stjärnan i tusen år. Ensam. Nu hade hon tröttnat på tystnaden och ensamheten och såg sig omkring efter en annan stjärna. Men alla tycktes de lika öde och tysta. Hon knäböjde och bad. Hon hade aldrig gjort det förut men bönen verkade skapa sig själv och forma hennes läppar efter dess egen önskan.

Sång började höras ifrån någon avlägsen del av rymden. Det var första gången hon hörde sång och hon darrade av rörelse och hänförelse. Hon vände ansiktet snett uppåt mot sången och såg blåa punkter i allt det svarta långt, långt därifrån. De gnistrade och blinkade till henne och hon ville nå dem. Hon sträckte upp handen liksom för att röra vid dem. En ljum vind smekte hennes hand och hon häpnade för hon hade aldrig känt vinden. Den smekte av henne kläderna och formade henne till kvinna och hennes ögon fick ett ljus som inte funnits där förut. Sången hördes starkare och hon fick lust att sjunga med. Hennes bröst hävdes och hon började andas. Hon hade inte andats förut...

De blå punkterna hade blivit violetta, det var en mjukare färg som svepte in henne i en slöja av harmoni. Hon började dansa och snart kände hon inte längre marken beröra huden under fötterna. När hon tittade ner såg hon sin stjärna försvinna allt längre ner under henne och hon förstod att hon svävade uppåt lika lätt som tonerna i sången.

En gång nådde hon de violetta punkterna som visade sig vara enorma blommor, mycket större än någon stjärna hon sett. Hon sjöng och dansade fortfarande, hela tiden lika förundrad. Nu sögs hon in i en av blommorna och ståndarna och pistillen kysste henne välkommen med ännu skönare toner. Hon sögs vidare ut på andra sidan och framför henne låg en ocean som sträckte sig från blomma till blomma och upptog ett kvarts universum till ytan. Vågorna dansade med varann, några älskade och andra jagade varandra, lekte med varandra.

För första gången såg hon andra levande varelser som samlats vid randen av vattnet och väntade på henne. Hon blev så lycklig, lycklig över att inte längre vara ensam och känslan var så stark att blommor slog ut på hennes hud, växte ut från hennes körtlar och porer. Växte med kraften och näringen i hennes ådror och i takt med de pulserande slagen under det sköra skinnet på hennes handleder och bakom den väldoftande huden under hennes öronlober. Hon svävade över de andra som förgäves försökte nå henne, men hon steg högre och högre och snart kunde de bara skönja henne som en liten vit punkt mot det svarta välvda sammetstaket. Sången var nu så stark att hon trodde sig vara ett med den och... hon var det. Hon hade genomgått en fantastisk metamorfos och blivit en melodislinga som klingade ut genom rymden och väckte andra ensamma stjärnbarns längtan till liv.

Av Niki A E Fritz 04 sep 2003 10:30