Omoralens väktare, del 3

På vägen hem kan jag inte sluta tänka på Susannas ansikte. Hon såg så gammal ut, förstörd på något sätt. Åren verkar ha satt djupa spår i det förut så vackra ansiktet, hon måste haft ett rent helvete. Ändå är hon bara ett år äldre än jag. Är det så det blir när man fyller trettio? Sker allting över en natt?

Jag rycks ur mina tankar av att min mobiltelefon ringer.
"Ja." svarar jag genom att trycka på en liten knapp på ratten.
"Marcus?" knastrar en röst genom högtalarsystemet. "Hur är läget?"

Personen i andra änden står förmodligen vid någon bar någonstans för det blir ett jäkla liv i bilen när rösten tystnar.
"Vem är det?" frågar jag i hopp om att det är någon som har ringt fel.
"Hör du inte det? Det är ju jag, Patric!"
Patric Levander, en jävla idiot från universitetet där jag pluggade. En sån där typ som tror att han är kompis med alla och skall försöka hålla kontakten vad som än händer.
"Åh, tjenare. Vart är du?"
"I stan, vi måste bara ses. Kan jag inte komma förbi dig senare ikväll, jag har nämligen ingenstans att sova?"
"Visst." säger jag, för jag vet att chansen att han kommer att komma förbi är nästan lika med noll. Han tycker bara att det är tufft att sitta och snacka i mobiltelefon på krogen. Förmodligen är han där ensam.
"Kanon" hojtar han och med ens blir det tyst i bilen.
"Kanon" muttrar jag för mig själv och inser hur mycket jag hatar när folk slänger på luren i örat på en.

Jag stannar vid ett rödljus och på trottoaren bredvid mig sitter killarna, som rånade tanten tidigare idag, och super sig fulla på folköl. Förmodligen kommer vartenda öre av pengarna att gå till öl, sprit och knark. Bakom mig står en polisbil, men inte orkar de bry sig om två stackars fulla fjortonåringar, de har säkert viktigare saker för sig. Plötsligt så knackar det på rutan, utanför står en polis. Jag vevar ner rutan och möts av ett bländande ficklampsljus.
"Hur var det här då?" säger en liten tanig röst, i ett patetiskt försök att låta respektingivande.
"Jotack, bra." svarar jag så hövligt jag kan.
"Kan jag få be om körkortet."

Jag plockar ut mitt körkort ur plånboken och ger det till polismannen. Samtidigt, på andra sidan bilen stoppar den ena killen fingrarna i halsen och spyr upp en folköls-spya blandad med makaroner. Polisen lyfter inte ens blicken från mitt körkort fast ljudet av grabbens ansträngda hosta säkert hörs ett kvarter bort.
"Vill ni vara vänlig att stiga ur fordonet, herrn." piper polisen fram. Herrn, igen. Fy fan!
"Är det några problem?"
"Stig bara ur bilen, herrn."
Jag kliver ur bilen och polismannen går bort till patrullbilen och kontrollerar någonting över polisradion. Fyra minuter senare kommer han, med stadiga polissteg, tillbaks till mig.
"Allt verkar vara i sin ordning, ni kan åka vidare. Tack för hjälpen." Polismannen gör en liten fjantig honnör och hoppar in i sin bil igen. Jag gör detsamma, fast utan honnören.

När jag sätter mig bakom ratten igen ser jag att en av killarna har svimmat av på trottoaren. Polisen åker iväg och jag följer efter.

Jag gör ett snabbt stopp på en bensinmack för att köpa frukost, som vanligt så gapar mitt kylskåp tomt. I kassan står en sömnig tjej i tjugoårsåldern och läser en veckotidning hon tagit från tidningshyllan. Hon tittar inte ens upp när jag går in genom den tunna glasdörren som med stora blåa bokstäver meddelar att det är den "vakna butiken". Tjejen gäspar och vänder blad.

Jag plockar åt mig en bit ost, två halvlitersflaskor Evian, en påse chips och en baguette.

Bakom disken har kassörskan upptäckt mig och sneglar bort mot mig över en hylla med konserver. Jag börjar traska mot disken och hon låtsas läsa igen. När jag lagt upp mina varor lägger hon motvilligt ifrån sig tidningen och börjar stämpla in prylarna.
"Tankat?" säger hon sömnigt.
"Va?"
"Har du tankat?" artikulerar hon överdrivet som om jag var döv och behövde läsa på läpparna.
"Nej, skall bara handla" svarar jag.
"Varför handlar man på en bensinmack?" frågar hon och stirrar ut genom glasfönstret mot min bil som för att kolla om jag verkligen inte hade tankat.
"Varför inte?"
"Dyrt. Kass och gammal skitmat. Dålig service." säger hon och småler mot mig.

Jag betalar henne och hon fortsätter att läsa sin tidning, gäspar och stoppar in ett tuggummi i munnen. På vägen ut ropar hon något efter mig men jag orkar inte bry mig utan hoppar bara in i bilen och kör därifrån.

Min lägenhet ligger strax utanför stan, i "de finare" kvarteren som det så fint kallas. Den enda skillnaden på en lägenhet som ligger i de finare kvarteren och en som ligger någon annanstans är priset. Jag har aldrig märkt något finare med detta kvarter jämfört med något annat. Vem är det egentligen som bestämmer de här sakerna? Vad är det egentligen som gör ett kvarter fint? Färre invandrare? Mindre bråk? Fler invandrare? Ibland undrar man om det inte är de som äger kåkarna som har bestämt att det är ett fint område så att de kan ta ut dessa hutlösa hyror.

När jag parkerat bilen, plockat ut maten ur bakluckan och börjar gå mot min port ser jag att det är någon som sitter på trottoaren precis utanför min dörr. När jag kommer närmare ser jag att det är Susanna som sitter där och snörvlar.
"Kan... kan... kan inte jag få... liksom, du vet... följa med upp?" gnyr hon mellan snörvelattackerna.
Jag får nästan panik. Det här orkar jag inte med alls. Fan, vad skall jag göra? Jag sätter mig bredvid henne.
"Varför går du inte hem?" frågar jag och hör hur taskigt det låter.

Hon tittar upp på mig och börjar gråta ännu mer.
"Hem? Det finns liksom inte kvar"
"Inte kvar"
"Nej!" skriker hon. "Det finns inte kvar. Fråga inte så jävla mycket. Om du inte vill att jag sover här så sticker jag." hon reser sig men upptäcker att hon är för skakig för att stå upp, så hon sätter sig snabbt ned igen.
Jag kväver ett skratt. Detta är ju helt jävla otroligt, tänker jag för mig själv.
"Visst, visst, det är ok… men bara i natt, ok?."
"Ok." säger hon och torkar sina tårar med tröjärmen.
Jag hjälper henne upp i lägenheten och hon smiter direkt in på toaletten. Vattnet börja rinna ur kranarna och jag hör hur hon försöker tvätta av sig det tårblandade sminket. Plötsligt så öppnas toalettdörren lite på glänt.
"Är det ok om jag lånar duschen?" ropar hon.
"Visst"
"Och en handuk?"
"Gör vad du vill." svarar jag och vet att hon snart kommer att fråga om jag har en ren t-shirt.
"Ehh... och en t-shirt att sova i kanske?"

Jag skrattar till och börjar bädda på soffan. Frågan är om jag bäddar för mig eller för henne.

På tv visar de bara skit som vanligt, även att jag betalar en ansenlig summa extra för att få alla film och sportkanaler. Jag zappar vidare och hör hur Susanna börjar nynna på någon gammal Bon Jovi låt i badrummet. Undrar vad det är som tar sån jävla tid när tjejer skall ta en dusch.
"Marcus!" ropar hon ifrån duschen. "Kan du vara en ängel och komma hit med en handuk?"

Jag går in i sovrummet och hämtar en fuktig blå frottéhanduk med ett stort "M" broderat i ena hörnet. På tv visar de en dokumentär om andra världskriget. Har de inte bättre fantasi än så?

Efter att ha knackat på två gånger öppnar jag dörren ett par centimeter och lägger handuken på toalettstolen.
"Är du blyg eller?" hör jag henne säga, samtidigt som jag skjuter igen dörren.
"Nej, men jag vill fan inte se dig naken", viskar jag utan att hon hör det.

Jag går tillbaks in i vardagsrummet, sätter mig på den nybäddade soffan och zappar vidare genom andra världskriget, delfiner, gammal tyskdubbad porrfilm, musikvideos, dansande par, såpor, såpor, såpor.
Jag vaknar med ett ryck av att Susanna står framför mig inlindad i min blåa handuk och verkar vänta på att jag skall svara på något. Utan att låtsas att jag hört frågan som hon eventuellt ställt, pekar jag på sängen.
"Du kan ta sängen, jag känner för att kolla på tv ett tag till" hör jag mig själv säga och blir lite smått förvånad över hur trevlig jag faktiskt kan låta.
"Mmm, det är helt ok för mig, men jag tror att du bör svara i telefon istället för att leka gentleman."

Av Christian Nyberg 04 sep 2003 09:56