Stryp mig långsamt

Jag pratar på en annan planet med en kvinna som skriver och skriver hos mej. Hon har inte fått den sömn hon behöver för att orka riktigt att gå till skolan. Han har ringt. Hela natten. Hon har hållt kvar telefonlinan i väggen trots hans ovilja till att förstå att han stör.

Nästa dag är hon fåordig. Hon ska till doktorn. Han har varit hemma hos henne, tagit strypgrepp och tyckt att hon är för jävla fet helt enkelt.

Hon har lagt ut en pinne som markerar ’hit men inte längre’. Den kliver han obemärkt över var gång.

Det är lätt för mig att vilja åka till hennes stad, öppna dörren åt henne nästa gång han får för sig att titta förbi. Sprätta honom på näsan, fråga vad han pysslar med och se på hur han pissar på sig när han inte riktigt kan svara.
Risken är överhängande att hon skulle gå efter en handduk och böja sig ner och torka upp efter honom, erbjuda att tvätta hans byxor och vara ganska så plågad.

Dom har en dotter. Han träffar henne regelbundet. Jag tror inte att hennes blåmärken på halsen kan sminkas över på två dagar, och under den tiden hinner hon fylla på med ett artilleri av svar när dottern frågar ’vad har du på halsen mamma?’.
Ett tag till kanske hon kan svara ’jag krockade med köksdörren kära du’.

Hon beskriver en enorm trötthet där hon inte ens orkar "bråka". Försvara sig alltså. Säga nejtack.

Hon känns tillvand. Långsamt nedmonterad. Nattsamtal, dörrpåringningar styrda av allt utom hennes egen vilja, och händer som tar hårt när och hur dom vill utan hennes medtycke. Allt är omvänt och hon vill alltså inte vara dum och säga emot.

Jag vet inte vad jag vill tänka. Jag är utanför men ändå mycket indragen. Kärlek är lika med krig och allt är tillåtet.
Så romantiskt. Så åtråvärt. Han måste vilja ha henne gränslöst under kontroll, annars skulle han inte bemöda sig att kosta på samtal till och med på hennes mobil. Orka ta sig mitt i natten efter krogen till hennes dörr. Då betyder hon alltså något.

Hon kanske sårade honom med att säga ’jag orkar inte leva med dig längre’. En dödssynd. Hon kunde ha hjälpt honom ur hans förtvivlade litenhet, fått honom att växa i sina manskläder och sedan skulle han ha älskat henne i mer lust än nöd.

Avslutningsvis fnyser hon åt hjälp-organ som Kvinnojouren. ’Jag har ingen bra erfarenhet av dom’.

Jag funderar på om Kvinnojouren kanske slår hårdare, skriker högre och på något sett invaggat henne i förhoppningen om att när dom väl tar strypgrepp släpper dom inte taget förrän sista andetaget dött ut.

Av Li Carola Tamm 02 sep 2003 08:39