Den "andra kvinnan" #2

Var är han? Jag tittar ut genom fönstret mot Namèsti Republiky, torget framför Folkets hus Café där jag sitter och väntar. Idiotiskt att välja den här platsen. Det måste finnas andra ställen i Prag där risken att stöta ihop med någon man känner inte är lika stor. Men å andra sidan litar jag inte riktigt på honom, jag vill ha folk omkring mig sista gången vi ses.

Ska jag be om mer kaffe? De två servitörerna med serveringsvagnen i andra änden av lokalen verkar vara mer upptagna av varandra än gästerna, men vi är inte så många. Det är höst och turisterna har rest hem.

Min blick fastnar vid entrén där jag plötsligt ser henne. Hon står där, som ett spöke, och ser sig omkring. Det måste vara hon, Vaclavs fru. Jag känner igen henne från bilderna. Vad gör hon här? Varför just nu?

Hon kan inte veta vem jag är, men hon kommer definitivt att känna igen sin man när han dyker upp. Det kan ske vilken minut som helst. Jag tittar ner i tidningen och hoppas att jag inte drar till mig hennes uppmärksamhet. Men så närmar hon sig mitt bord.

- Danita Kuliková?
- Ja...
- Kan jag slå mig ner?
- Javisst men...känner jag er?
- Nej, men du knullar min man.

Det är inte sant. Det får inte vara sant. Han har berättat allt. Eller har han det? Jag låtsas som att jag inte förstår.

- Jag förstår inte riktigt.
- Nej, du förstår inte. Det gör inte jag heller. Det är därför jag är här.

Jag måste vinna tid. Måste få iväg henne härifrån. Han kan komma när som helst.

- Vem är ni?
- Jag är Nadja Pecher, Vaclav Pechers fru. Hur länge har det pågått?

Här blir vi avbrutna av den överglasade serveringsvagnen och ett brett leende som snörps ihop när hon avböjer kaffet och bakelserna. När servitören rullar tillbaka till sitt hörn passar jag på att försöka avstyra diskussionen.

- Jag vet inte vad ni vill, men jag tycker inte om det här.
- Du kan säga "du" till mig. Vi har ju en del gemensamt.
- Vet Vaclav om att ni är här?
- Är du orolig att han ska dyka upp och se mig här? Eller att han inte ska komma som ni har bestämt?

Hur vet hon att vi avtalat ett möte? För att han har berättat? Då kommer han inte. Han borde varit här nu. Jag tycker inte om hennes attityd. Hon verkar förvirrad, aggressiv. Hon kommer att ställa till en scen.

- Snälla...du. Kan vi inte prata om det här som vuxna människor?
- Tänk att det där har jag aldrig förstått. Det är när vi vuxna bedrar, ljuger, sårar och allt uppdagas som vi ska "prata om det som vuxna människor"?
- Men varför är du här?
- Jag är nyfiken. Jag vill veta vem min man föredrar framför mig.

Jag tittar på henne. Hon är säkert tio år äldre än jag. Hennes hy är grå, håret risigt, kappan var modern för några år sedan. Om hon hade varit vacker hade det känts smickrande. Hon betraktar mig och driver samtalet vidare.

- Vi ser ut att vara jämngamla, så det kan inte vara mina celluliter han tröttnat på.
- Han älskar inte mig.
- Pengar ser ni i och för sig ut att ha. Den där väskan är inte billig. Men det kanske är han som betalar?
- Han älskar inte mig, säger jag.
- Du är ganska fantasifull och sensuell i ditt sätt att uttrycka dig. Hur var det nu? "Mina höfter längtar efter att få flyga med dina" .

Det känns som om jag får en örfil. Det snärtar till. Det där skrev jag för länge sedan. Han tyckte det var vackert, men det låter inte lika magiskt i dagsljus, här och nu. Nu har hon smutsat ner det, det är förbrukat. Jag tappar luft, får knappt fram ett ljud.

- Var har du sett det där? Spionerar du på oss?
- Nej, Vaclav brukar ha högläsning framför datorn varje kväll! Självklart har jag spionerat. Det var inte särskilt svårt förresten. Vaclav är en slarver, men det har du väl redan märkt?
- Vad vill du att jag ska göra?
- Låt honom vara. Släpp honom. När jag är klar med honom har du ändå ingen nytta av honom.

Med ens tycker jag synd om henne. Så naiv. Stackars Nadja. Jag tvekar om jag ska berätta, men det finns inget annat sätt att få stopp för den här meningslösa diskussionen.

- Jag är ledsen, men det spelar ingen roll.
- Vad spelar ingen roll? Det spelar roll för mig.
- Jag menar att det spelar ingen roll om jag släpper honom. Du är ändå inte ensam om honom. Han har en annan.

Det får avsedd effekt. Hon tystnar, tvärt. Så samlar hon kraft.

- Hur vet du?
- Han berättade det.
- När då?
- Igår.
- Bara så där?
- Ja.
- Hade du misstänkt något?
- Ja, men du vet inte hur det är att vara den "andra kvinnan". Eller vet du?
- Nej.
- Jag kommer alltid i andra hand. Kan inte ställa några krav. När han vill gå så går han. Jag var glad så länge det var bra mellan er, då riskerade jag inte att förlora honom till någon annan.
- Det är ju sjukt.
- Ja.
- Varför skulle ni ses här idag?

Nästa avslöjande. Det här blir en dag att minnas. Hur mycket klarar hon av? Det är lika bra att berätta, det var ändå en chanstagning. Han är försenad och jag inser att han inte lär komma alls.

- Dessvärre har jag pressat honom. På pengar. Jag hotade att avslöja allt för dig.
- För mig?
- Ja, fånigt eller hur? Vi har bestämt träff här. Han skulle ha med sig pengarna. När du kom fram och presenterade dig tänkte jag att allt skulle misslyckas. Han skulle se dig och tro att jag redan berättat allt och försvinna för gott. Nu verkar det som om han ändå gjort det. Han är tjugo minuter försenad.

Jag tittar på armbandsuret och stoppar ner tidningen i väskan. Det är bäst att gå, jag vill lämna det här bakom mig nu. Men hon får mig på andra tankar.

- Han är inte sen. Han kommer om tio minuter.
- Vad menar du?
- Det var jag som ändrade tiden. Han tror fortfarande att ni ska ses nu klockan fyra. Hur mycket pengar har du begärt.
- 700.000 korunas.
- Då gör vi så här…


: : :

Jag skymtar henne på balkongen en trappa upp. När han kommer in i lokalen anar jag hur hon backar in bakom en av pelarna.

- Det var också ett jävla ställe ses på.
- Jag ville sätta lite guldkant på vårt sista möte.
- Du vet att du kan åka fast för det här? Utpressning.
- Men du vill inte riskera att din fru får veta allt?
- Det skulle ta död på henne och så grym är jag inte. Du vet inte allt.
- Vad är det jag inte vet? Att du sätter på en kvinnlig läkare på Fakultní Poliklinika varje torsdag?

Han suckar och tittar ut genom fönstret. Han har det inte lätt, jag ser det. Så säger han något som får mig att undra över den där snubbeltråden som nyckfullt korsar livets väg.

- Hedvika Wussin är Nadjas läkare. Nadja har inte långt kvar, kanske ett halvår. De här pengarna skulle gjort hennes sista dagar lite drägligare.

Han ser mig inte i ögonen. Reser sig bara och går. Mappen lämnar han kvar på bordet. Jag kontrollerar inte om summan stämmer, nu kan jag inte annat än lita på honom. Jag tittar upp mot Nadja, ler och inser att jag inte har hjärta att smita med pengarna som jag hade tänkt.

En stund senare delar vi lika på innehållet. Vi skiljs åt och det lär vara det sista vi ser av varandra.


Ett bidrag till Sourze författarskola


/ Det här var en parallellhistoria, "Split Vision", ett experiment, samma situation ur två olika perspektiv. Sånt är livet. Eller?

Av Anna-Carin Collin 02 sep 2003 11:05