Där man bränner böcker...

berättade öppet att han uppskattade de prostituerade som han köpt sexuella tjänster av!

"Ett segt och kletigt filter ligger över de texter jag högst eventuellt kommer att läsa av V.S. Naipaul", skriver Kerstin Wiegl i Aftonbladet!
Och fortsätter:
Jag trodde att en författare är sina ord?

Ack ja.
Jag hade inte läst mannen i fråga, men slogs nu över hur många solkiga, kletiga texter som jag aningslöst låtit besudla mitt omdöme och min moral! Duktiga Kerstin!
Hennes klara tankar lämnade mig ingen ro så till slut tog jag tag i saken.
Hennes ord har givit mig den moraliska puffen jag saknat när jag nu skulle gripa mig verket an och rensa ut lite klet och kladd i mina överfulla bokhyllor.
Steget tycks emellertid så stort och mitt omdöme är nog inte lika säkert som Kerstins, så jag ber Dottern om hjälp.
Ifall några pinsamma slipprigheter slinker förbi min avtrubbade blick så räknar jag med att hennes unga, oförvillade omdömme ska leda mig rätt.

Biblioteket är omfattande, så var ska vi börja?

"Med det uppenbara" säger Dottern.

"Uppenbara ja!"
Raskt rakar hon ner Lady Chatterly, Lolita, Millers Sexus och Den röda rubinen i svampkorgen som jag hämtat i källaren.

Hon råkar stå framför romanhyllan. Finare benämning: Skönlitteratur!

Oscar Wilde och Goethes Faust åker direkt att sälja sig till den herrn.
Zolas Nana går samma väg, och en novellsamling av Guy de Maupassant följer med.
"Varför Maupassant?"
"Men mamma! Fettpärlan!"

Visst ja. Den glada hjälpsamma horan som ställde upp för de hungriga borgarna. Den är knappast PK i dag.
Härifrån till Evigheten har varit i min ägo i hur många år som helst, men jag minns vilken fin skildring av horan Lorene den innehåller och kastar den i korgen.
Dottern kastar Borta med Vinden efter.
"Inte den", protesterar jag.
"Den innehåller väl ingenting om horor?"

Dottern tittar strängt på mig när hon svarar:
"Minns du inte att Rhett sponsrade Belles horhus? Dessutom är den rasistisk, och det klibbar det med."
"Du menar att vi ska ta bort de rasistiska också?"
"Sexism eller rasism. Stanken är densamma."
Och det har hon ju rätt i

Det blir bara så mycket jobbigare. Jag sänder ner Dottern i källaren efter tvättkorgarna, båda två, för de kommer att behövas.
Karen Blixens afrikanska farm är den första som åker, men vid närmare eftertanke så har jag en uppsjö författare som givit ut sina böcker långt innan Sverige blev PK i alla lägen, så den första tvättkorgen blir alltför snart full.

Så kommer vi till favoriterna.
Strindberg både köpte horor, ägnade sig åt hustrumisshandel och lämnde bort sitt första barn med Siri von Essen till en änglamakerska, så där finns ingen tvekan.
När jag tar i böckerna för att kasta dem tycker jag att de känns lite kladdiga.
Lite solkiga... sådär?
Jag hade nog trott att det var vinfläckar eller kattpiss, men nu blev jag osäker. Jag smyger generat ner Kungsgatan av Ivar Lo bakom dotterns rygg.
Simenon har ju själv skrivit att han beräknar att han genom åren köpt sexuella tjänster av 10.000 horor, så även om jag tror att han på mäns vis kanske överdriver lite så är han ändå ett solklart fall.

Hemingway blir den näste.
"Alkis var han med!" fnyser Dottern när jag sneglar långt efter Klockan klämtar för dig.
"Du kanske kan behålla Den gamle och havet", säger hon tveksamt när hon ser mina ledsna blickar. "Den handlar ju om en så gammal man, som dessutom bara tänker på den där fisken han ska fånga."

Jag vacklar men tänker på Kerstin Weigls klockrena föredöme:
Här ska all smuts bort!
Rent hus ska jag göra. I fortsättningen ska mitt hembibliotek enbart innehålla uppbyggliga strikt politiskt korrekta författare.
Jag måste ju tänka på att vara rätt sorts förebild för de yngre. Unga kvinnor och små flickor behöver bra kvinnobilder, inte sant?

Böcker skrivna av kvinnor med osedlig vandel blir nästa objekt. Steffens Isabells Atelje åker ut tillsammans med Kärlek i Europa och Chans Birgitta Stenberg och Katrin och Rättvisan Hanna Olsson
"Men Hanna lever väl ett anständigt liv"
vågar jag mig på att inflika.
Dottern tittar ännu strängare på mig.
"Men vilket osmakligt ämne, mamma. Du får inte ta hänsyn till de författare du råkar tycka bäst om. Där är du förmodligen ännu mera moraliskt förblindad."
Och så är det nog. Det skulle Kerstin vara den första att varna mig för. Det är jag säker på.

Biografierna.
Här finns det mycket som måste bort, och nu måste jag hämta upp den tredje tvättkorgen, för Dottern har just upptäckt ett gammalt exemplar av Min Kamp av Hitler samt Bullocks En studie i Tyranni, den biografi över mannen som jag själv tycker är den bästa.

"Detta trodde jag inte om dig, mamma" fnyser hon när hon kastar ifrån sig boken som om den hade bränt henne. En gammal nazist! Lika illa som sexism eller rasism, nej, värre!"

Och jag inser med ett visst vemod att nu försvinner hela samlingen av krigsbiografier, för Albert Speers dagböcker från Spandau eller Marie Quislings intressanta skildring av sin man Vidkun, landsförädaren, är ju inte ett dugg PK.
Men sedan åker Lanterna Magica samma väg och jag stoppar Dottern genom att lägga min hand över hennes.
"Bergman?"
"Du vet ju att han var nazist han med", säger dottern.
"Tror du den där Kerstin skulle överse med någonting sådant?"

Naturlitvis inte.
Kerstin är en kvinna som står upp för sina ideal och aktar sig för nedsmutsning. Jag tar frivilligt ut Hamsuns alla underbara böcker och hivar dem efter Bergman.
Sven Hedins alster följer med av fartvinden. Nazist som nazism.
Framför lyrikhyllan håller jag ett ögonblick i Frödings samlade dikter.
Jag älskar dem.
Han är tyvärr klockren.

"Jag köpte mig kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få!"
Suck!

"Allt detta vänsterflumm från 70 talet! Fri kärlek.
Peace och flower power. Ut med skiten!"

Dottern har hunnit fram till debatthyllan. Innan jag hinner säga någonting griper hon tag i mitt sällsynta exemplar av Stig Danielssons Ömhetens Kaniner.
Den fantastiska boken med teckningarna konstnären gjort medan han levde med de gatuprostituerade.
Nej, den vill jag ha kvar.
Stig har lämnat så fina minnen efter sig.
Jag tar undan den, men får dåligt samvete när jag tänker på Kerstins klara, oförvillade blick. Hur mycket smuts står inte den här boken för?
Det måste vara en av dem som är kletiga både utanpå och innuti, så kärleksfullt som konstnären skildrat de udda flickorna på pensionatet med sin lilla kärlekskanin.

Kanske kunde man bläddra med tunna plasthandskar?

Men var skulle det sluta? Jag förhärdar mig och lägger den älskade boken överst i den sista korgen, som nu är alldeles full.

Det är ganska glest på bokhyllorna men Astrid Lindgrens böcker står kvar. Tills Dottern höjer blicken och får syn på dem.
"Pippi", säger hon undervisande. "Pippi står för den råa kapitalismen.
En kappsäck full med pengar, va?
Är det ett bra budskap till dina barnbarn?
Och Kling och Klang? Vill du att Happy ska växa upp med en sådan enfaldig syn på polisen och dess roll?"

Hon väntar inte på svar utan kastar ner dem i en papperskasse.
Det svider.
Kerstin, Kerstin.
Var det så här för dig med? Kändes det lika svårt?

Bibeln och Koranen står nu nästan ensamma kvar i hyllan, men då gör jag processen kort:
"Här propageras för massmord, heliga krig och etniska utrensningar!
Låt oss inte lämna den här skiten kvar!"

Kerstin skulle ha varit nöjd med mig.

Senare satt vi i köket och drack kaffe och funderade på vad vi skulle använda de tomma bokhyllorna till. Det var Dottern som kom med iden.
"Mjölkkartonger. Vi ska sätta upp mjölkartonger!"
"Mjölkkartonger?"
Min röst måste ha röjt min förvåning, för när hon svarar mig är hennes röst tålig och pedagogisk.
"Texten" säger hon, "texten på mjölkpaketen är ofta skriven av en okänd.
Ibland till och med av barn.
De handlar aldrig om något snuskigt, och inte ens den där Kerstin kan ju veta vad de som skriver har på sitt samvete."

Så nu samlar vi på tomma mjölkpaket, Dottern och jag, och jag sänder tacksamma tankar till Kerstin, som med sina kloka ord öppnade våra ögon.
Det är ju både vanebildande och osunt att läsa böcker av kreti och pleti. Det minsta man kan begära är att alla skribenter konsumenttestas.
I väntan på det:
Det står riktigt roliga saker på en del mjölkpaket.

"Hur var slutet på det där citatet?" undrar Dottern. "Där man bränner böcker...
"...bränner man snart människor, ska det vara" svarar jag lite tankspritt.

Av Sunny Börjesson 02 sep 2003 09:50