Flickan med sorg

En morgon vaknade en flicka. När väckarklockan ringde drabbades hon av panik. Något hade hänt.

Hon stängde av väckarklockan och kröp längre ner under täcket. Kände hur någon eller något slet i hennes inälvor. Ville dra ut något ur hennes kropp. Hon hade så ont den stackars flickan. Men som tur var hade hon en nalle, nallen hade inget namn, men nallen hade alltid funnits. Nallen är faktiskt det enda trygga hon har kvar från sin barndom. Det enda fasta, riktiga, som går att ta på. Känna lukten av. Därför är hon rädd om nallen och därför får den bo med henne under det blåa täcket.

Några av flickans vänner är lite bekymrade över flickans nalle. För det första tycker dom att den ser sliten och otäck ut, och för det andra förstår dom inte att en flicka i HENNES ålder bär på en sliten nalle. Men det gör hon.

Den här morgonen hände något speciellt. Flickan visste inte till en början vad som hänt. Hon visste bara att hennes kropp var trasig och vidöppen. Något sipprade sakta och säkert ut ur hennes vidöppna hål. Hon började ganska snabbt misstänka att det var något som kallades sorg.

En sorg utan direkt orsak.

Flickan hade visserligen känt av en liknande sorg för tio år sedan. Hon kommer ihåg när lärarna i skolan frågade henne varför hon inte lekte med dom andra barnen. Dom tyckte att hon var lite konstig.

"Sitta där och gråta när man är tio år. Vad finns det för bekymmer då? "

Flickan minns att hon brukade säga att någon i familjen var sjuk eller låg inför döden. Bara för att ha en direkt orsak, då brukade dom ockdå trösta henne och säga att hon faktiskt fick sitta ensam. Då var hon inte tvungen att leka med dom andra barnen. Och den här morgonen kände flickan att det var samma slags sorg igen.

Den stora sorgen utan direkt orsak.

Flickan har funderat mycket på varför det är ett stort sorgehål i henne. Om hon vill kan hon se en orsak. En bakomliggande orsak. Flickan har nämligen erkänt för sig själv att hon inte har någon kontroll över sitt liv. Flickan har givit upp sin tvångsföreställning om att hon själv kan skapa kontroll och ordning i sitt liv, och nu måste fråga Farbror Doktorn om hjälp. Igen.

Flickan tycker det är förnedrande då flickan länge kämpat med sig själv. Flickan har besökt många Farbror Doktors och träffat många prattanter och pratgubbar. Periodvis har flickan mått ganska bra. Då har hon klivit upp ur sängen när väckarklockan ringt. Lämnat nallen själv i sängen och klivit ut i världen som en modig och stark flicka. Men nu vågar hon inte det. Nu vill flickan helst ligga kvar i sin säng med sin nalle och gråta.

Men så får man inte göra. Speciellt inte om man är i hennes ålder och är duktig på så många olika saker. Tänk, flickan kan både skriva poesi, dansa allehanda danser, spela piano, rita gubbar och gummor och kladda med akrylfärg. Ibland säger dom att flickan är en konstnär. Då brukar flickan skratta och säga att dom är knasiga. Ibland säger dom också att flickan inte får gräva så långt in i sig själv. Dom säger åt henne att inte hålla på med för många kreativa övningar för då har hon så lätt att sjunka in i sig själv. För djupt. Men det här brukar inte flickan lyssna på.

Hon gör som hon vill.
Och då sjunker hon.

Men den djupa grottan verkar ändå föra med sig något gott åt flickan. För längst in i grottan har hon funnit en lösning, orsak, förklaring till den stora sorgen: Hon har insett att hon inte har någon makt över sitt liv och för att få tillbaka den makten måste hon be om hjälp.

Grottan är både ond och god.

Varför hon tycker att hon har sorg utan d i r e k t o r s a k beror mycket på omgivningen. Dom förstår inte flickan när hon säger att hon har sorg. Vaddå undrar dom då?

"Är det något speciellt som hänt? Något d i r e k t ?"

Nej, det är ju inte det. Det är bara hon själv som kommit på att hon långt ifrån är klar med sig själv och att hon måste återta makten. Att hon dessutom måste be Farbror Doktorn om hjälp gör inte sorgen lättare att bära.

Hon skulle ju klara sig själv!!

Idag ska flickan inte göra något alls. Hon ska möjligen tvätta sitt hår, kanske laga mat. Sen ska hon vänta på att Farbror Doktorn skickar en såndär lapp till henne som talar om när hon får träffa en ny prattant eller pratgubbe. Och endast därför, endast för att hon träffade rätt Farbror Doktor som tog henne på allvar, tänker hon hålla ut ett litet tag till.

För det har flickan lärt sig. Det finns någon därute som hör henne om hon ropar tillräckligt högt. Bara hon orkar öppna munnen och visa sitt sår.

Hur många gånger till hon ska orka gå igenom denna sorg och maktlöshet vill hon helst inte tänka på. För hon vet med säkerhet att detta inte är den sista gången. Men hon önskar och ber för sitt liv att det är den sista gången hon måste inse att hon inte har makten över sitt liv. För har hon makten och insikten vågar hon kliva upp och möta världen.

Men inte idag.

Av Marita Söderström 25 aug 2003 14:10