Matmor, del 3

De la för varsin liten bit av puddingen. Damen kom med lingonen.
- Vad ska det här föreställa?
Hon tog puddingfatet och började vräka upp pudding på tallrikarna. Jag måste tala förstånd med henne, tänkte mannen.

- Hör nu här. Vi tycker att maten är fantastiskt god. Men vi föredrar att bestämma själva hur mycket vi vill äta.

Damen stelnade till mitt i rörelsen. Ett ögonblick var det, bortsett från köksfläktens lätta susning, helt tyst i det stora köket. Damen ställde ifrån sig puddingformen och rätade långsamt på sig. Hon stirrade oseende mot fönstret som inte var något fönster.

- Man beställer rum och mat, och sedan vill man inte äta den goda maten. Man kommer från den stora staden och vill skoja lite med en hårt arbetande husmor. Ja minsann, det vill man. Men sådana gäster har vi haft förr. Vi vet hur de ska behandlas. Vi kan lära dem något. Vi kan lära dem att äta som folk.
Damen hukade sig ner under bordet, och mannen och kvinnan hörde två distinkt klickande ljud.
- Så där. Nu sitter ni snällt kvar vid bordet tills all den goda maten är uppäten.

Mannen vred på huvudet och tittade ner. Hans högra ben satt fast med en sorts grov handklove i bordsbenet. Han ville inte titta närmare på bordsbenet men tvingade sig till det. Det var fastgjort i golvet med stålbultar.

Nu kom karott på karott fram på bordet. Det serverades hönssoppa med risgryn, stuvad abborre, oxrulader och svartrötter. Det serverades vitkål med fläsk och korv, kalvragu i grädde, stekt sill i papper och mycket mer. Det var bara att äta.
När gästerna försökte protestera kom värdinnan med en eldgaffel, som legat på värmning i ugnen, och pressade den ett ögonblick mot nacke eller kind på den olydige. Därefter åt densamme som besatt.

Då och då kom värdinnan fram och berättade små anekdoter. En av dem beskrev en sedvana från forna tiders Uzbekistan. När gäster där visade ointresse för den mat som serverades tryckte man ner den i halsen på dem med tummen. Var gång värdinnan berättat en sådan anekdot skrattade hon så alla hennes små vita tänder syntes. Sedan serverade hon nästa rätt.

Kvinnan mådde illa. Det skymde för hennes blick.
- Jag måste få gå på toaletten!
- Visst ska du få göra det lilla vän. Visst ska du få göra det. Värdinnan närmade sig med nyckel och eldgaffel.
- Visst ska du få det, upprepade hon.
Hon böjde sig ner för att låsa upp fängslet. Då såg mannen sin chans. Han tog den rödemaljerade karotten med resterna av älggryta, slängde sig under bordet, och dängde den för allt vad han var värd i värdinnans huvud. Hon tuppade av utan ett ljud. En tunn blodstråle rann ut genom ena örat. Den unga kvinnan skrek, sedan spydde hon på bordet.

- Lugna ner dig!
Mannens röst var sträv och hård av spänning och rädsla. Han drog till sig den avsvimmade kvinnokroppen. Värdinnan höll höger hand krampaktigt sluten. Han bände upp den och tog nyckeln. Låste upp den unga kvinnans fotboja och sedan sin egen. Han drog upp henne från stolen och de rusade mot ekdörren. Fortfarande låst. Tillbaka till den avsvimmande kvinnan och leta i hennes förklädesfickor. Ingenting. Då fick mannen syn på en liten, knappt synlig bräddörr till vänster om spisen. Den hade inte synts från bordet.

- Kom!
Mannen tog kvinnans hand och de sprang fram till dörren. Han tog i handtaget och dörren gick upp lätt och utan protester. Skafferiet eller matkällaren? Kanske det fanns ett sätt att ta sig ut därifrån? Innan de gick in beväpnade sig mannen med en köttkniv och den största stekpanna han kunde se. De stängde dörren bakom sig. Det var kolmörkt.

- Var är ljusknappen?
- Leta!
De trevade innanför dörren på var sin sida. Kvinnan hittade knappen, och ett matt ljus från en taklampa lyste upp ett utrymme som var överraskande generöst tilltaget. Mannen och kvinnan reagerande häftigt på det de kunde se i det svaga ljuset: Kvinnan hukade sig ner och gnällde:
- Jag mår illa.
Mannen utbrast:
- Vad i helvete!

De hade kommit in i en matbesatt, galen människas kultplats och skräckkabinett: På väggen rakt fram hängde ett porträtt av Tore Wretman, husmanskostens konung. Men det var inte något av de vanliga porträtten med en vithårig, glasögonprydd, blitt leende Tore. Här stod Tore stram, iförd svart frack, utan glasögon, utan ett leende. Han såg rakt på betraktaren med kall blick. Mannen ryste till. Han ryste till inför porträttet men också av det sammanhang porträttet befann sig i. Det satt i en bred ram klädd med svart siden. Ovanför, under och på båda sidor om tavlan fanns hyllor där det stod mässingskandelabrar i vilka satt svarta halvbrunna stearinljus.

På väggen bredvid tavlan hängde något. Kvinnan, som nu hade hämtat sig lite, gick fram. En piska? Hon tog ner den från väggen, synade den närmare och luktade på den. Renkorv? En piska av torkad renkorv? Handtaget och ändarna såg nötta ut. Den var tydligen väl använd.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Magnus Löwendahl 23 aug 2003 20:35