Bukowski spelade på hästar

Han beskrev ju sig själv, eller ja sitt alter ego, Henry Chinanski, som en gammal, fet, kortväxt man, koppärrig, svettig, försupen och allmänt osympatisk, vresig, sexfixerad, ja, kåt. Men fan, ska jag våga utmana ödet och utmåla honom ens hälften så osmickrande, ja, fan, jag må ha varit rädd några gånger i livet, rätt ofta faktiskt, men jag har aldrig varit feg, nej, inte heller nu. Nej.

HAN SPELADE PÅ HÄSTAR.

Ja, det gjorde han. Varje söndagmorgon, nästan, ibland var han på tok för trött, sliten, bakfull, men oftast, i alla fall mer ofta än inte, oavsett hur mycket världen skakade, oavsett hur huvudvärken regerade inne i hans tjocka skalle, ja, så satte han sig i sin lilla Buick, grön, mörkgrön, med tunna röda fartränder av rostangripen plåt där andra bilar, lyktstolpar och mitträcken rivit hål i lacken, fan, utmed bägge sidorna. Han parkerade ett par kilometer innan på en övergiven rivningstomt, som aldrig blivit något mer än just det, en rivningstomt med högt gräs som dolde kvarglömda verktyg, spadar och spett. Djupa hål i backen där det en gång för länge sedan stod stolta hus av hård betong, cement och eternit, ja. För att spara de dollar det kostade i parkering ute vid banan så promenerade han de sista kilometrarna utmed motorvägen, det fick man inte, nej, men oftast hade han tur och hann enda fram till banan som låg norr om den stora staden, det fanns fler men den, norr om staden, var hans favorit, den han oftast åkte, eller ja, gick till, ibland hade han inte tur, nej, utan otur, ja, ibland stannade en polisbil vid vägkanten några meter framför honom, ja, det blev ett par förmaningar och en del oförskämdheter, främst men inte bara från hans sida, nej, sen hade han missat första loppet, vilket inte bådade gott, nej, spela inte på hästar samma dag du haft oturen att få förklara dig för en polis, nej, så han vände om o återvände med hjälp av sin Buick till det lilla rummet på motellet nere i stadens utkanter, precis intill en liten park.

En gång hamnade han i handgemäng, slagsmål med konstapeln, det var inte hans fel, nej, den där jävla Konstapel Flitig stod där på väggenen och fingrade under hela samtalet, nej, grälet, ja, så fingrade han på batongen, alltså inte polaren, nej, utan batongen, polisbatongen, ja. Det gjorde honom nervös, så när Konstapel Idiot sen tar tag i hans överarm, missar, får tag i hans korta skjortärm och den slits av så exploderar han. Det var inte mycket till slagsmål, nej, inte så där som på film, de sidsteppar, fintar, jabbar och duckar, nej, fan. Det var mer som stående brottning, de kramas, sliter och drar varandra i sidled, fram och tillbaka på vägrenen tills han snubblar på sina egna fötter och faller, han tar med sig Konstapel Dryg ner i fallet, PANG! Så slår de i backen, aj, ja, de rullar vidare ner i diket, han slår upp ett hål i pannan, aj, på vägen ner i diket, biter konstapeln i axeln. Nere i botten blir han liggande, konstapeln kommer snabbt och smidigt upp på fötter igen, han var yngre, mycket yngre och vinkar försäkrande om att situationen var under kontroll, till sin kollega som fortfarande stod uppe på vägkanten, lite längre fram vid deras fordon.

Han börjar härja högljutt, spotta vildsint om polisvåld, misshandel och stämningar, hela ansiktet och större delen av skjortans framsida är färgad mörkröd av blodet från hålet i pannan, han är dammig och skitig, håret står åt alla håll och innehåller klumpar med jord och i nacken en gul maskros, det låter han vara, skriver ingen rapport, sätter sig i bilen och försvinner bort i horisonten, lämnar honom ensam, blödande i diket, fan. Han blir tvungen att trava tillbaka till sin trotjänare och köra de tio minuterna tillbaka till det lilla rummet, fan.

Han tar sig in, på banan, via en av de mindre sidogångarna, vid huvudingången stod det alltid en massa parasiter, amatörer som vill ha ett tips, en säker kuse, så de vågade riskera frugans matpengar, något han inte uppskattade, nej, de försökte snylta på hans hårt förvärvade kunskaper, kommer spela bort lilla söta frugans pengar, ja, fan, nej det gillade han inte. Så han gick in via en av sidogångarna, in under läktarna var tomma så det fanns inga tunna läckra kjolar att titta upp under, nej, det var ännu för tidigt, han fortsätter bort till stallarna, ställer sig och hänger över banans räcke och tittar på värmningarna, sen strax innan första loppet går han bort till luckorna och sätter fem på EXPERIENCE CRONE på plats, i andra. Han skulle antagligen vinna, men nej, fullt så stora ballar hade han inte, nej, dessutom gick han helt emot statistiken. Enligt den skulle PALONA CRUZ vinna, det kunde teoretikerna läsa sig till i programmet, kunde man se på siffror i långa rader och kolumner, placeringar i gångna lopp, långlopp och kortlopp, start med bil, man kunde med hjälp av de där raderna med siffror spå utgången av nästa lopp, ja, om man visste vad man skulle titta efter, det viste han, ja och allt pekade på att PALONA CRUZ skulle vinna som vanligt, ja, men han hade för en vecka sedan sett henne tappa sju längder, sju längder! På upploppet, visst hon vann med tre längder, men tappade ändå sju och det bara på upploppet, sånt såg man inte i programmet, nej, där var hon liksom i sina tidigare starter ett säkert kort, den alla amatörer skulle sätta sina stålar på, och förlora, ja. Dessutom hade EXPERIENCE CRONE sett oförskämt pigg ut på värmningen i morse medans PALONA CRUZ hade fradga runt munnen redan i bortre kurvan av första varvet, nej, kusen var slut, ja, fan. Men han spelade inte på vinnare, nej, det skulle vara en chansning, för honom var det en vetenskap, ja.

Jag tror att om han fortfarande varit i livet, ja, inte dött, strax efter att ha skrivit Pulp, en utmärkt bok, hans sista och kanske hans mest lättsmälta, ja, nej, så hade han varit lika bedrövad, illa berörd över att de nu besudlar detta ädla spel där direktörer och dagdrivare, poliser och poeter deltar på samma villkor, genom att anpassa det till det lättuggade snabbmatssamhälle vi fått. Nu behöver du inte kunna någonting om hästar för att bli miljonär, säger de käckt i reklamen, fan, hur kan de? Slöfånarna som inte orkar intressera, engagera, sig kan väl för fan spela Lotto eller Bingolotto och lämna hästarna ifred. De är precis som parasiterna vid huvudingången, de vill bara ha, inte ge.

Det är väl bara bra, säger hon, senare på kvällen och vi fikar på Kalle på spången. Hon menar att det är så komplicerat med trav så det är ju bra att man enkelt kunde delta genom att beställa en Harry Boy nere på den lokala spelbutiken.

Jag menar att om folk är intresserade av att delta så får de ju bjuda till lite, anstränga sig. Inget får vara fint och uttrycksfullt, fan. Nej, utan lättuggat och enkelt, banalt. Slätstruket ska det vara nuförtiden, fan.

Nu tycker hon att jag är ju fan snobbig, folk får väl leva som de vill utan att jag ska komma farande med någon jävla gammal fin författare och slå dem i huvudet. Snobbig? Jag? Fan. Fin författare? Han var fan utfattig, spenderade sitt liv i trasiga, sunkiga relationer, på billiga hotellrum med kackerlackor och droppande kranar, han var skitig, luktade svett och gammal fylla, han var vresig och otrevlig men han var närvarande, menade allvar, själsligt vacker medan de som skapade Harry Boy, systemet där du utan någon kunskap alls kan vinna miljoner, faktiskt förespråkar ett innehållslöst, själsligt tomt och rent av ytligt leverne, fan. Inte en chans att någon av Harry Boy-spelarna skulle vara beredda att brottas med Konstapel Dryg för att han hindrat dem från att se lopp nummer ett, nej, inte för att det är något jag förespråkar, att slåss med poliser, nej, men fan, de skulle aldrig göra det, nej, ni vet vad jag menar, ja?

Nu ser hon sårad ut. Hon är fan inte ytlig säger hon, inte mer än mig i alla fall, fan se hur du ser ut, du är väl ytlig om någon, menar hon.

Va?

Hon hade tydligen spelat Harry Boy.

Ja, jo, jag antar att det mest är skaparna jag blir sné på, själva fenomenet. Jag menar lättuggat kan ju vara bra, det är ju bekvämt och så, men det jag vänder mig emot är utvecklingen, allt är lättuggat, sett ur ett bredare perspektiv så blir jag illa berörd, matt och trött av att allt ska vara ytligt som någon jävla snabbmatsburgare, ja inget får vara lite innehållsfullt eller vackert, då säger vi nej tack, fan även jag äter ju ibland en Billys Panpizza, ja, jag tycker ju att de där våfflorna som man värmer i brödrosten är underbara, jag trodde faktiskt att de bara fanns i fantasin, som Emma i Kalles klätterträd, ja, lättuggat är ju schysst, ja, man är ju inte dum i huvudet för att man köper en Harry Boy, nej, det var ju inte så jag menade. Nej. Säger jag. Men jag efterlyser lite mer djup i samhället, inte så mycket ytlighet, nej, man är ju inte dum i huvudet för att man köper en Harry Boy, nej, säger jag. Blir bara så trött när allt, A L L T ska vara lättuggat. Men man är inte dum i huvudet för att man spelar Harry Boy, nej.

- Du sa det, säger hon.
- Nej.
- JO.
- Nej?
- JO!

Vi kommer ingenstans, tycker jag, vi går hem och knullar istället. Och jag vet att Bukowski skulle ha hållit med, ja.

Av T.L Stjerna 23 aug 2003 09:33