Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Ali Husseins sista fight, 2

2. Fighte

Fortsättning

– Vi har samlats till det här extra mötet därför att det föreligger ett yrkande från Sam om att Ali ska uteslutas. Enligt Sam kan vi inte vänta till det ordinarie styrelsemötet om en månad. Varsågod Sam, ordet är ditt, sade Coffee.

Sam höll ett kort, tydligen förberett anförande. Han läste innantill, mycket långsamt, med betoning på nästan varje ord. Ibland gjorde han så långa pauser att man kunde tro att han hade avslutat anförandet. Ganska snart var han i alla fall framme vid avrundningen:
– Spelet är slut för Ali. Han – måste – bort.
Sedan gjorde han tecken åt Bull att komma fram för att brodera ut hans enkla budskap. Bull talade helt utan stödpapper.
– Sam har helt rätt; klubben befinner sig i dödlig fara. Jag behöver inte påminna er om Alis syndaregister. Om vi lämnar honom ifred så kommer han en dag att tilldela klubben ett förintande slag. Vi kommer att bli nedslagna, kanske till och med helt uträknade. Jag skulle inte säga så här om jag inte var bergfast övertygad om att det är sant. Ärade styrelseledamöter: är det inte bättre att vi offrar en medlem än att hela klubben förgås?

Bull hade ett passionerat sätt att tala som sällan förfelade sin verkan. Ibland tycktes han vara nära att gråta. Det var tydligt att flera av styrelseledamöterna tog intryck av vad han sade. Ändå hördes invändningar.
– Men Ali har ju inte gjort något på länge. Om vi håller honom under uppsikt kan han inte göra så mycket ont, även om han skulle vilja det. Och han är bra nitton år och det kan fortfarande bli folk av honom.
– Precis, genmälde Bull, han är bara nitton år. Det betyder också att han fortfarande utvecklas fysiskt. Om fem år kan han ha växt ut till mellanviktare eller till och med tungviktare. Då blir han ännu svårare att tas med än nu. Jag säger er, ärade ledamöter, det är bättre att ta en begränsad konflikt nu än en stor konflikt om några år.

Trots Bulls vältalighet verkade de flesta styrelseledamöterna tveksamma. När Bull märkte det bytte han taktik.
– Du säger att vi ska ge honom en chans till Coffee. Låt oss då ge honom sista, en absolut sista chans. Vi utser en person att hålla ett öga på honom och fråga ut honom om hans planer och om han har knivar och andra farliga vapen. Han måste samarbeta till hundra procent, annars är det slut. Vi ger honom två veckor.
– Jag tycker att det är ett bra förslag. Kan vi enas om det? frågade Coffee.
Det hördes ett unisont ”ja” och Coffee slog med ordförandeklubban som tecken på att förslaget var antaget. Han hällde upp en ny kopp kaffe och fortsatte:
– Jag föreslår att vi utser ”Blixten” Hansson till Alis övervakare. Finns det fler förslag?
Det fanns det inte, så Coffee kunde avrunda mötet:
– Blixten ska rapportera till styrelsen om sitt arbete på ett nytt extramöte om precis två veckor. Och därmed förklarar jag mötet avslutat.

*

Två veckor hade gått och styrelsen var åter samlad tillsammans med Sam, Bull och Blixten. Det var dags för Blixten att avlägga rapport.
– Jag har haft flera samtal med Ali. Han är ganska öppen, men när jag frågar honom om han har kniv eller pistol, eller om han håller på att tillverka en hemmagjord bomb, skrattar han bara och svarar undvikande. Jag tycker ändå att jag har gjort vissa framsteg där. Jag kan också säga att jag lyckades komma in i hans skåp när han inte var i träningslokalen och söka igenom det ganska noga. Men jag hittade ingenting förbjudet eller misstänkt.
– När jag hör dig Blixten, blir jag ännu mer övertygad om att Ali planerar något djävulskt, sade Bull. Vi krävde att han skulle samarbeta till hundra procent, och det har han uppenbarligen inte gjort. Och med all respekt Blixten, han är naturligtvis inte så dum att han har sina farliga vapen i omklädningsrummet. Vad vi har krävt är att han SJÄLV BEVISAR att han inte har gömt en kniv eller pistol eller liknande NÅGONSTANS i den här stan. Och något sådant bevis har vi inte sett till. Ärade ledamöter, det tycks mig som om saken är klar. Vi gav Ali en sista chans, och han tog den inte.
–Spelet är slut. Ali – måste – bort, fyllde Sam i.
Åtskilliga av styrelseledamöterna begärde nu ordet, och det visade sig att de flesta fortfarande var tveksamma till en uteslutning av Ali. Det hjälpte inte att Sam gick i svaromål och upprepade vad han hade sagt tidigare, nej, inte ens nya retoriska glansprestationer av Bull tycktes ge avsett resultat. Till slut tröttnade Sam och sade:
– Styrelsen kan tydligen inte göra... ta sitt ansvar. Då måste Bull och jag göra det. Det hade varit bra att ha styrelsens stöd, men vi klarar oss utan det också. Ali har precis ett dygn på sig att hämta sina saker och sedan får han aldrig mer visa sig på klubben. Om Bull och jag ser Ali på klubben efter klockan nio i morgon kväll, så ansvarar vi inte för konsisten... konsekvenserna. Det är ett tungt jobb vi tar på oss, men jag vet att Gud är på vår sida.

Och med de orden reste sig Sam och lämnade klubblokalen, tätt följd av Bull.

*

Klockan halv elva nästa kväll satt Coffee som vanligt vid sin dator på klubbexpeditionen. Plötsligt öppnades dörren och Sam och Bull kom in, båda ganska upphetsade. Det var Sam som tog till orda först.
– Den djäveln ... nu måste du i alla förstå att det var vi som hade rätt Coffee!
– Hurså? Vad är det som har hänt?
– Här har jag i hela mitt liv försökt boxas på ett humanist... humanskt sätt. Men den djäveln vägrar absolut att följa spelreglerna.
Sam var så upprörd att rösten svek honom. Bull fick ta vid.
– Precis som Sam säger så är boxning en hård men ärlig sport. Vi vet alla att det är oerhört viktigt att man följer spelreglerna i en match, annars kan man skada sin motståndare. Nu har din omhuldade Ali på ett flagrant sätt visat att han inte är en riktig boxare. Han har brutit mot de fina, humanitära reglerna som gäller för vårt älskade ”noble art of self defence”!
– Men för Guds skull, berätta vad som har hänt!!
– Sam och jag kom till träningslokalen prick nio för att kolla läget. Det är ju inte träningskväll i kväll, så det var helt tyst och nersläckt i lokalen. Men när vi tände fick vi se Ali stående i ringen, helt ensam mot repen, omklädd, med handskar och allt. Sam blev rasande och gick fram till honom och sade åt honom att försvinna, men han stod bara kvar.
– Å Gud, säg inte att...
– Det fanns bara en sak att göra. Ingen vill ta till våld i onödan, men vi hade inget val. Sam bad mig kasta ett par boxhandskar till honom. Han började med några lätta vänsterjabbar, och när Ali skyddade ansiktet började han använda högern lite försiktigt också. Ali lyckades dansa undan till mitten av ringen. men Sam följde efter honom. Han var ju tvungen att slå mot huvudet, men det var underbart att se hur han hela tiden lyckades undgå att skada Ali fastän han är dubbelt så tung. Men plötsligt skrek Sam till. Kan du gissa vad Ali hade gjort?
– Nej, men hade han inte rätt att försvara sig?
– Självklart, men bara med tillåtna metoder. Men... ja, du tror mig kanske inte, men han slog medvetet under bältet!! Det var då jag slutgiltigt insåg att vi har att göra med en regelrätt terrorist!
– Terrorist var ordet, fyllde Sam i.
– Ändå fortsatte Sam att boxas återhållsamt, men till slut hade Ali fått ta emot så många träffar mot ansiket att han var tvungen att gå ner för räkning. Jag började omedvetet räkna. När jag hade kommit till tjugo sade jag till Sam att det var dags att bära ut Ali. Sam skulle bära där fram och hade ryggen mot honom. Då flög han plötsligt upp och började banka Sam i ryggen allt vad han orkade. Kan du tänka dig ett mer oetiskt beteende av en boxare, låtsas vara utslagen och så börja slåss igen?
– Herre Gud ...
– Sam blev förstås rasande och slog hårt mot ansiktet på Ali, många gånger. Snart var Ali utslagen på riktigt. Vi bar ut honom till bilen och körde honom till akuten. Men han kommer förstås att vara återställd om några dagar, och då kommer han att få svara för sitt beteende i Boxningsförbundets disciplinnämnd. Jag är helt säker på att han blir diskad på livstid.

I samma ögonblick ringde telefonen. Coffee lyfte luren och lyssnade, blek men fattad. Innan han lade på sade han:
– Jag kommer omedelbart.
Sedan vände han sig till Sam och John och sade, sorgset men utan vrede i rösten:
– Ali kommer inte att kallas till disciplinnämnden.
– Vad menar du?? Han har ju...
– Det var en läkare på akuten. Han sade att Ali aldrig kommer att vakna mer.