Douglas Adams absurda dröm

"Switch identity" heter ett kommando i e-postprogrammet. Det sitter alldeles ovanför "Quit". Ibland när jag ska avsluta programmet råkar jag istället ifrågasätta min identitet. "Är du säker på att du vill stänga av din nuvarande identitet?" frågar datorn lite ängsligt. Jag har aldrig vågat prova.

Situationen påminner om två drag i Douglas Adams universum. Dels en ohämmad teknikoptimism, dels en insikt om världens absurda beskaffenhet. Båda sidorna lyftes fram i minnesprogrammet som nyligen sändes i SVT2. Bland de intervjuade fanns evolutionsbiologen Richard Dawkins, mannen bakom "Den själviska genen" och liknande fantasifulla skildringar av vår arvsmassas öden och äventyr.

Dawkins menar att Adams humor har sin grund i den av vetenskapen påvisade slumpmässigheten bakom fenomen som DNA och gravitationen. Översatt till adamska: "den oändliga osannolikhetsdriften" bakom fenomen som det mobila partyt som pågår i generationer, eller en miljon apor som vräks ut ur rymdskeppets lastlucka.

Egentligen är steget inte så långt från Dawkins pseudovetenskapliga diskurs till Adams förtjusning i den samtidigt lyckliga och olyckliga slumpen. Men jag misstänker att Adams har fler skrattare på sin sida. Till skillnad från Dawkins låter han det absurda vara absurt och försöker inte klä det i rimlighetens fåraskinn. Möjligen i en flashig rymddräkt.

Det flashiga för oss tillbaka till tekniken, som utövade en sådan lockelse på Douglas Adams, men också ständigt gjorde honom besviken. Varje gång en ny "gadget" släpptes från Apples laboratorium var han genast där med ivriga fingrar, men hur coolt det än var blev det aldrig lika coolt som han drömt om. Om man bokstavligen hade kunnat byta identitet i e-postprogrammet hade han säkert gjort det, bara för att se om det funkade:

Absurt? Ja, men även en besvärjelse mot absurditeten. Den absurda naturen frambringar, via vetenskapen, en lika absurd teknik, som med en knapptryckning låter oss utplåna jorden - eller, med lite fler knapptryckningar, på sikt befria oss från våra absurda men begränsade kroppar. Transhumanismen hägrade runt hörnet.

Douglas Adams identitet släcktes för gott när hans hjärta stannade just som hans fystränare skulle räcka honom en handduk. Tvåmeterskroppen orkade inte mer. Adams död var absurd, för tidig, men jag tror inte den överraskade honom. Han om någon visste att den lyckliga slumpen har en baksida.

Förr eller senare vänder turen.

Av Mattias Agnesund 22 aug 2003 14:28