Tjejer är fina

Hans granne brukade säga att han skulle hitta fitta när han gick till krogen. Satte grannen sig vid gågatan, sade han att han skulle titta fitta. Patrick brukade skratta tillsammans med honom, men själv tyckte han inte särskilt mycket om ordet fitta. Det lät smutsigt och enkelt. Han föredrog vagina. Trots att han inte var mycket för poesi tyckte han det lät poetiskt, och han tänkte på dikten han hade gjort: ’alla tjejer är fina - också har de vagina’. Grannen hade tyckt om dikten, men hans lillebror hade som vanligt hånskrattat. "Vagina uttalas med g-ljud, din dumme jävel!" hade han sagt. Han mindes besvikelsen; j-ljudet ingick ju i fina och lite mystiska ord, som djungel, ljummen och girlanger, medan g-ljudet mer stod för tråkiga ord som grå, gatsten och gammal. Men trots allt var vagina det bästa ordet.

Minnet av broderns hånskratt väckte andra minnen till liv; händelsen när han var 13, då hans pappa kastade honom i vattnet och sade: "du som är så korkad borde väl flyta!?", gjorde att han fortfarande fick panik om han hamnade med huvudet under vatten. Minnet av dödsångesten innan han hade vågat sätta ner fötterna och vada tillbaka genom det meterdjupa vattnet framkallade en klump i halsen, men ramsan "äppel, päppel, hänt är hänt och kommer aldrig tillbaks" och några lätta slag med handflatan mot huvudet skingrade tankarna, och han tittade glatt mot en tjej några meter bort.

Tänk att få ta med henne till pappa, tänkte han. En alldeles äkta tjej, med vagina och allt. Vi skulle kunna pussas och kramas och busa, och pappa kunde få se att jag lyckats med något. Och brorsan, han skulle säkert bli jätteavundsjuk. Han tänkte på hur det skulle se ut när han satt och kramades och pussades med den söta tjejen, och lillebror skulle sitta och sura i soffan. Först fnissade han bara, men skrattet växte, och han fick behärska sig för att inte gapskratta. Jonas tyckte ju inte om när han gapskrattade, och idag ville han att Jonas skulle vara på gott humör. Han släppte tanken på brodern, och tittade istället igen på tjejen. Hon såg verkligen trevlig ut, och söt. Han ville så gärna gå och prata med henne, men Jonas hade berättat att tjejer inte gillar killar som är för gåpåiga, så han blundade istället och försökte förbereda vad han skulle säga.

"Hej, du är jättesöt! Jag heter Patrick, vad heter du?", skulle han säga, och han tänkte på att han inte skulle ställa sig för nära och hur han skulle forma munnen för att inte läspa när han sade ’söt’. Han kontrollerade via spegeln bakom baren att den envisa hårtofsen låg som den skulle, att glasögonen satt rätt och att skjortan var korrekt knäppt. Allt var som det skulle, och tjejen log så vackert, så vackert. Han repeterade tyst vad han skulle säga, svalde tungt och började gå mot henne. Hon tittade honom snabbt i ögonen, men vek blygt bort blicken. Han kände att han började svettas, både av nervositet och av värmen, men han hade ju fått hjälp med att välja en deodorant som skulle hindra svetten, så han hoppades att hon inte skulle märka det. Han mimade så diskret han kunde under tiden han gick fram mot henne: "Hej, du är jättesöt! Jag heter Patrick, vad heter du?" Hennes väninnor hade börjat gå mot baren nu, men hon stannade kvar. Var hon kanske intresserad av honom? Han stannade till i någon sekund, och tvekade igen. Men när hon vände sig om och log vänligt mot honom, försvann tvivlet. Så fint leende hon har, och så fina glasögon! tänkte han.

Men, precis när han skulle gå fram till henne kände han en hand på axeln och hörde den välbekanta rösten: "Det är dags att gå hem nu, Patrick. Du vet ju hur du blir annars. Bums!" Ordet bums fick Patrick att rycka till. Det betydde att Jonas menade allvar, så utan att protestera hämtade han ut jackan och gick med Jonas hem för att äta kvällsmål.


Bidrag till författarskolan

Av Martin Strömberg 21 aug 2003 11:31