Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Ali Husseins sista fight

1. Förspelet

Ett modigt ingripande
eller
Ali Husseins sista fight

1. Förspelet

– Han ska bort! Han är livsfarlig! Han har gjort klubben så mycket ont att det får vara slut nu! Han måste bort!

Den sista meningen uttalades långsamt och med eftertryck på varje ord. Budskapet var helt entydigt, och rösten som framförde det var kraftig men en aning sluddrande.

– Ja, Sam, jag vet att Ali är ett problembarn, men jag skulle ändå vilja ge honom en chans till. Han har ju trots allt hållit sig i skinnet ett tag nu. Och jag vill inte gärna mista klubbens mest lovande boxare om det finns en möjlighet att undvika det.

Den andra, något mer dämpade rösten tillhörde ordföranden i boxningsklubben Höken, Sten Andersson. Många menade att han var själva själen i klubben. När det lyste till långt in på natten på klubbexpeditionen kunde man vara säker på att det var ordföranden som satt och skrev på en ny bok om klubbens historia eller nya tiggarbrev till sponsorerna. Och inte tog han någonsin ut ett öre i ordförandearvode. Det enda han kostade klubben var ett försvarligt antal koppar svart kaffe varje kväll. Och alla förstod ju att han behövde det om han skulle kunna hålla sig vaken halva nätterna. För länge sen hade något ljushuvud kommit på att kalla honom "Coffee", och nu var det inte många som kom ihåg hans riktiga förnamn.

Coffee åtnjöt allmän respekt, men det fanns de som var kritiska till att han till varje pris verkade försöka undvika att ta i konflikter. Konflikter var vardagsmat i klubben, och ofta ledde de till regelrätta fighter – utanför ringen och utan handskar. Coffee försökte alltid tala sådana bråkmakare till rätta och på sin höjd utdela en varning. Under hela Coffees långa ordförandetid hade inte någon slagskämpe blivit utesluten ur klubben.

Klubbens i särklass tyngste och mest meriterade boxare hette Sam Buskenström. Han hade en lång och framgångsrik karriär bakom sig nu när han närmade sig de fyrtio. Redan i mitten av 80-talet hade han blivit amatörvärldsmästare. Det gick visserligen rykten om att domarna i finalen hade varit mutade, men de ryktena hade tystats ner. Sedan hade han varit proffs några år och tjänat en hel del pengar, och efter proffskarriären hade han återvänt till sin moderklubb.

När han var liten hade han sett en av Lennart Risbergs sista matcher, och ända sen dess hade Risberg varit Sams stora idol. Många blev förvånade när han i tolvårsåldern valde BK Höken i stället för konkurrentklubben Örnen, där Lennart Risberg var medlem. Kanske berodde det på att han gillade klubbnamnet "Höken" bättre för att det namnet stämde bättre överens med hans speciella killerinstinkt.

Sam hade sålunda gjort klubben stora tjänster både i och utanför boxningsringen. Visserligen hade han ibland på senare år varit sur på en del av medlemmarna och till och med vägrat att betala medlemsavgiften, men å andra sidan hade han tidigare donerat en del av sina pengar från proffstiden till klubben. Det var svårt att föreställa sig klubben utan Sam, nästan lika svårt som att tänka bort Coffee.

Ett problem var att Sam var så tung och så bra att ingen annan i klubben hade en chans mot honom. Ja, viktmässigt var det över huvud taget väldigt få boxare som kunde matcha honom, och därför hade man på försök infört en egen klass, supertungvikt, för honom och en handfull andra boxare i landet. Nu hade emellertid de andra supertungviktarna lagt handskarna på hyllan, och därmed saknade Sam egentligen motståndare. Några trodde att detta var den viktigaste orsaken till att han på senaste tiden hade börjat bete sig allt egendomligare. Han retade sig på allt och alla och verkade nästan gå in för att göra sig till ovän med klubbkamraterna – utom en eller ett par stycken verkligt trogna kompisar. Det hände också att han läxade upp enskilda klubbmedlemmar handgripligt, men som tur var brukade han då nöja sig med en eller ett par vänsterkrokar. Sam tyckte tydligen att det räckte så, särskilt som det nästan alltid var juniorer och lättviktare som han gav sig på. Allt detta var Coffee väldigt bekymrad över, men hans protester hade ingen inverkan på Sam.

Den som Sam hatade allra mest var Ali Hussein, en lovande lättviktare med invandrarbakgrund som just hade tagit steget upp i seniorklassen. Sam var inte ensam om att reta sig på Ali. Under hela sin juniortid hade han varit en ständig källa till huvudbry för klubbledningen, men vad han än hade ställt med hade Coffee försvarat honom och hela tiden givit honom "en chans till" eller till och med "en sista chans". Värst var det när han gav sig på en av de allra yngsta boxarna i klubben och slog honom sönder och samman och till och med höll honom instängd på toaletten en hel natt. Den gången hade även Coffee gått med på en ordentlig bestraffning av Ali, och det var Sam som hade fått leda den.

Sedan dess hade Ali inte direkt gjort något synbart ont; tvärtom, han hade börjat uppträda påfallande artigt mot de andra klubbmedlemmarna. Somliga var glada över förändringen, men andra tyckte att det var något utstuderat, nästan oljigt, i hans charmoffensiv. Sam och några till var övertygade om att han förberedde något riktigt ondskefullt, kanske något som skulle sätta klubbens själva existens i fara. Ibland kunde Sam verka nästan paranoid. Men en hel del av klubbmedlemmarna försökte förstå honom med tanke på det otäcka nattliga knivöverfallet han hade råkat ut för några månader tidigare. Det var några av stans värsta ligister som låg bakom överfallet, inte Ali, men Sam var helt säker på att Ali i varje fall var kompis med ligisterna.

Egentligen hade Sam bara kvar en riktigt nära vän i klubben, tungviktaren John "Bull" Bläringer. Liksom Sam var John nästan religiöst övertygad om Alis onda avsikter. Bull var en mycket skicklig boxare men tyvärr lite för lätt för att nå den allra översta eliten. I motsats till Sam var han dessutom oerhört duktig på att diskutera och argumentera. "Sam slår omkull folk, Bull pratar omkull dem", var ett talesätt i klubben.

Ja, Sam var en fantastisk boxningstalang, men talets gåva hade han inte fått så mycket av. Visserligen kunde han ibland hålla vackra tal på årsfesterna, med välfunna litterära citat på lämpliga ställen, men alla visste ju att det var Bull som hade skrivit dem åt honom. Så fort Sam inte kunde läsa innantill från ett papper, t.ex. på presskonferenser i samband med landskamper, blev han påfallande osäker och valde ofta helt fel ord. Det kunde verka som om han var en aning märkt av sina tjugofem år i ringen. Under en period hade han också druckit en del, men han hade lyckats sluta med det, kanske tack vare att han plötsligt blev troende. Det var förresten också något som förenade Sam och Bull: båda var djupt religiösa och någon hade till och med sett dem be tillsammans.

Det verkade som om Bull höll sig till Sam därför att han hade nått något som Bull aldrig kunde nå, den yppersta eliten. Lite av glansen från Sams lysande karriär spreds liksom över till Bull när man ständigt såg dem tillsammans. Ett annat skäl till att Bull ville hålla sig väl med Sam var kanske att Sam tycktes vilja ta över mer och mer av makten från styrelsen. Då kunde det vara bra att vara med på ett hörn och dela på makten, verkade Bull resonera.

Johns smeknamn "Bull" hängde förresten ihop med hans vänskap med Sam. "Där kommer Bill och Bull", viskades det när de kom in i klubblokalen tillsammans. Och John, som hade humor, kallades helt öppet för "Bull" och skrattade bara åt det, men ingen skulle någonsin våga kalla Sam "Bill". Som tur var förstod han inte heller varför John kallades "Bull".

Just i kväll hade Sam fått en impuls att själv titta in till Coffee på klubbexpeditionen, där han som vanligt satt vid datorn med en kopp svart kaffe bredvid sig.
– Coffee, han måste bort, och det fort, upprepade Sam som om han inte hade hört Coffees senaste replik. Styrelsen måste göra ... ta sitt ansvar, annars är den inte rele... relev....annars skiter jag i den!
– OK Sam, då får du själv lägga fram ditt krav för styrelsen så får vi se vad den säger.
– Ja, men då måste Bull vara med också.
– OK, jag kallar till ett extra styrelsemöte nästa torsdag och adjungerar dig och Bull.

Fortsättning följer