Spökbarn skuggbarn

När jag blev varse dig
i sjukhuskorridoren sent på natten
i ensam vaka över lillebror.
Då satt du plötsligt där
helt tätt intill mig.
Jag kunde känna doften från ditt hår
och anade ett leende
"Han vaknar
han är inte jag."

På resan i det fjärran landet
dit du så gärna velat följa med
så gjorde jag vår resa ensam.
Där räckte skrattande en kvinna fram
en liten knubbig ängel
med dina mörka ögon
och ett nattsvart hår.

Då var du vid min sida än en gång
o sade "mamma kom igen!
Lyft upp henne och känn
hur varm och levande hon är.
Hos henne finns ett löfte om en morgondag.
Hon är inte jag."

Och satt jag sent på natten för att lyssna.
Din lillasyster som har blivit stor
hon löser livets gåta med de andra.
De ställer samma fråga om och om igen.
om varifrån och varthän varför?
Så som de unga alltid gjort.

Då mötte jag en ensam blick
ur mörka ögon från en flicka som
kanhända följer mig en bit på vägen.
Då var du där igen
och viskade så tyst och stilla
att ingen kunde höra utom jag.

"Hon är den jag kunde bli"
Jag tänker helt förundrad
att du är klok min lilla.
Men kanske skymmer livet sikten
för självklarheter?

Mitt första barnbarn vilar i min famn.
Hon kunde vara tvillingsyster
till dig när du fanns kvar hos mig.
Jag andas in en välkänd doft av barn.
Den känns som puder mjölk och kanske blomma.
Då står du här och ler.
Fastän jag vet att jag är ensam om min syn
känner jag att du vill få mig
att förstå att detta barn är även ditt.
"Hon är det barn jag kunde fått!"

Mitt skuggbarn du har följt mig troget
i alla år. I glädje som i sorg.
Jag vet: Ditt leende är stoft för vinden
men någonting av dig
finns alltid kvar i mig.
Din skugga smeker mig på kinden
när ingen annan finns
som orkar höra på.
Eller förstå.

Av Sunny Börjesson 19 aug 2003 10:37