Evig fråga...

Någonting jag länge frågat mig själv, i flera år, utan att alltid veta om det, den eviga frågan.
Den som alla generationer ställer sig, som alla någon gång i sitt liv borde fråga sig.
Man behöver bara använda ett enda ord egentligen. Varför. Varför i katten är jag här, varför är någon här, varför är just jag en fly förbannat priviligerad svensk, varför kan inte någon ta min plats så att jag slipper skämmas över min höga ställning hur låg den än må vara. Ok. Nu lugnar vi ner oss lite. Vad jag försöker ha sagt är alltså: varför f-n har jag blivit given denna gåva?... äsch... det här funkar inte. Jag är inte gjord för att konkretisera mina ej så unika tankar i artikelform. Får försöka på annat sätt.

Hoppet jag har med allt snack jag sprider runt mig är att någon ska lyssna och vrida innerörat hitåt. Med ungdomlig naivitet vill jag ändra eller förändra något. Något inom någon eller vadsomhelst. Nåja...

/Egentligen inte. Ingen kan hoppas på sådana underverk. Jag är bara Söders största egoist. En jäkel som tror han kan bota sig själv genom ord. Vi borde alla anpassa oss till sedlarna och kortens kretslopp. Köp förstör ät och döda. Det är allt någon kan hoppas på i detta liv. Om himlen finns är vi alla körda Finns det ett andra och ett sjunde liv, då finns det hopp Skruvar upp volymen och fullföljer dvalan. Känner ingen sorg./


/bidrag till poesiskolan/

Av Cristobal Engström Duran 18 aug 2003 09:59