Levande i dödens närvaro

I dag har jag varit med min pappa i vår sommarstuga. Det är höst och utemöblernas dynor låg inplockade i en hög i hallen. I den lilla trädgåden som hör till håller de ljusrosa höstrosorna fast vid sina löv och de sista spretiga pelargonblommorna lyser röda i sina krukor. Röd flugsvamp och några andra som jag inte vet vad de heter står i ett hörn av gräsmattan och jag frågar pappa om de går att äta. Han tror inte det, men de är fina att se på.

Skogen var tyst förutom några fåglar som kvittrade. En liten olivgrön groda hoppade sakta fram över altanen. Vi drack en kopp kaffe i solen och satt och pratade lite om min mamma.

Min mamma är sjuk. Allvarligt sjuk. Hon har besegrat denna sjukdom två gånger tidigare och blev i det närmaste friskförklarad förra hösten. Men så i början på juli så var hon på efterkoll och fick beskedet att den kommit tillbaks.
Då förlorade hon sin livsgnista. Hon, denna energiska människa, sitter bara och stirrar framför sig mest hela tiden.

Nu, för en vecka sedan, har hon börjat äta antidepressiva mediciner och som ni kanske vet så blir allt värre i upp till 2 månader innan medicinen "kickar in".

Min pappa han är den typiska pappan från den äldre generationen. Han är närvarande men ändå en perifer figur. Han jobbade under hela min uppväxt och min mamma var hemmafru. Han fanns, men jag talade nästan aldrig med honom. Och har blivit kvar i den rollen.

Men i dag så talade vi. Om honom. Han går igenom ett helvete. Han berättade om hur han känner, hur min mamma behandlar honom. Hur han undrar vad han kan göra och hans känsla av utestängdhet och hjälplöshet.

Det låter som om vi hade ett Hollywoodskt återföreningssamtal, att tårarna forsade och att vi föll i varandras armar. Så var det inte.

Min pappa är inte sån och inte jag heller. Men vi talade om honom och det uppskattade både han och jag.

Efter det gick vi ner till bryggan och öste båten. Han visade vart han förra sommaren drog upp sin 18-kilosgädda och vilken ö som fiskgjusen födde upp tre ungar på i somras. Jag visste allt detta redan och han visste nog att jag visste det, men han ville berätta det och jag lät honom och jag agerade som om jag inte visste. Han visade vart i sjön han helgen innan, när han varit ute och rott, sett 18 regnbågsvak. Det visste jag inte och jag la platsen på minnet för framtida fisketurer. Han öste båten och jag satt på bänken på bryggan och kollade ut över sjön. Solen hade gått i moln och det var lite grått. Den lilla man går runt den på 2 timmar skogssjöns yta krusades lite av vinden så att den likande ytterdörrens vågiga glas.

Off season. Alla stugornas dynor ligger travade i hallarna.
Det är en molnig höstdag, varm i solen och med hög höstluft.
Det är tyst i skogen.

Jag tänker på livet. På döden. På min mamma som är mycket allvarligt sjuk och på min pappa som inte är det.

Hur fokuset förskjuts från livet till döden.
Hur man glömmer de levande i dödens närvaro.
Hur man glömmer fridfullhet när man är i kaos.

Det finns goda ting i världen.
Det finns gäddställen och fiskgjusbon.

Av Susanne Leveren 16 aug 2003 11:09