Min Gunnar

Gunnar har egentligen inte gjort något speciellt. Gunnar är en sån människa som bara finns, som bara glider runt. Gunnar sköter sitt jobb, han motionerar lagom mycket, han får feber, han tar de där tolv snapsarna för mycket på midsommarafton, han fiskar med sina barn. Gunnar är vanlig, normal. Mmm, ungefär så.

Varför vill jag då hylla Gunnar?

Gunnar ler. Gunnar har ett smittande leende, ett uppmuntrande leende. Gunnar strålar. Hans strålar är så starka att de träffar dig rätt i hjärtat. De får dig att sträcka på dig och stolt visa att du kan vara lika glad som Gunnar, Gunnar, vår hjälte, allas vår hjälte. Gunnar lyfter dig.

Visst vill du vara sån? Det vill jag. Jag vill också göra människor glada. Jag vill vara så stark så att jag kan lyfta personer till en annan nivå bara genom att finnas, genom att bara glida runt.

Tänk. Visst,

det

ÄR

så.

Inga protester? Nej...

Jag såg honom senast igår, Gunnar alltså, allas vår hjälte. Gunnar jobbar på samma ställe som jag, har också hört att han finns nånstans i mellersta sverige, och trots att det inte finns lika många invånare i norra sverige, så är jag rätt så säker på att han bor där också. Jag ska utomlands snart, tänkte kolla ifall jag kan hitta honom även där.

Jag brinner för de lyckliga stunderna, och många av mina stunder kan jag tacka Gunnar för, Gunnar, allas vår hjälte.

Jag är religiös, min gud heter Gunnar, i min värld, vad heter han i din?

Av Patrik Ehrlow 15 aug 2003 17:16