Ensam är stark

En gammal skolkamrat tog livet av sig för två veckor sedan. Han satte sig på pendeltågsspåret. Långt innan tåget skulle gå,mellan två stationer så att ingen skulle försöka hindra honom. Där satt han med ansiktet i körriktningen och väntade tills tåget kom. Han dog i ambulansen på väg till sjukhuset.

Jag kände honom inte egentligen. Vi gick på högstadiet samtidigt, han i en parallellklass. Vi pratade väl ibland och hamnade på samma fester. De senaste åren har jag knappt träffat honom. Men han var kompis med min storebror. Det var han som berättade vad som hänt. Även om jag inte kände honom så väl så känns det såklart. Jag tycker det är så himla hemskt. Han var bara 26 år. Inga barn, hade nog inte ens haft ett seriöst förhållande än. Men så trött på livet att han inte tvekade en sekund. Jag tycker det hemskaste är att han satte sig på spåret och väntade in tåget. Han hade hur många chanser som helst att ångra sig. Det gjorde han inte. Ingen som inte har mått så dåligt kan nog förstå vad det är som kan driva en person så långt.

Några av de första tankarna jag hade när brorsan berättat handlade precis om det. Jag visste ju att killen varit deprimerad och kanske mer än så i flera år. Så sent som i våras skar han upp sina handleder. Nu har jag fått veta att han ätit "lyckopiller" sedan 15-års åldern. Att han och hans familj upprepande gånger sökt hjälp eftersom han mått så dåligt men inte fått det. Jag minns flera samtal jag haft med storebror om honom. Han har varit orolig och berättat att han inte går ut längre, han dricker för mycket, kan inte jobba, och så vidare i all oändlighet. Men ingen har velat hjälpa honom. Mitt förtroeende för just psykvården har länge varit mycket dåligt men nu är det icke existerande. Om det går så långt att en ung kille tar sitt liv utan att någon ens försökt hjälpa honom så är det väldigt illa. Jag vet att det kanske inte gått att förhindra, att vill man ta sitt liv så gör man det. Det som stinker så mycket är att ingen ens försökt. Han har bett om hjälp och ingen har gett honom det. Det finns inte ord för vad jag tycker om det.

I våras var det en annan ung kille som gick bärsärk med ett järnspett och misshandlade för honom helt okända människor. Han förklaring var att de var "onda troll" som var ute efter honom. En inte allt för vild gissning är nog att
han också behövt hjälp långt tidigare. Då skrevs och debatterades det en del men så fort nyheten inte är het längre tystnar det. Att en ung människa tar sitt liv har inte samma nyhetsvärde som en död och flera misshandlade så det är det ingen som bryr sig om. Frågan är ju hur många unga det finns som inte ser någon annan utväg än självmord? Hur många förtvivlade familjer finns det som ingen skriver om? Eller, viktigast av allt, hur många tragedier hade kunnat förhindras om de inblandade fått den hjälp de behövde och har rätt till?

Det var nog förra sommaren som jag insåg att något måste vara väldigt fel. Innan dess har jag inte haft anledning att reflektera över det. Men när min våldtagna kompis blev hemskickad från psykologen med en recpet på valium och något ännu starkare "som rensar hjärnan helt tydligen, men jag kan inte ta det, för jag tror inte jag kan ta hand om ungarna då", började jag ana att allt kanske inte var så bra som man försöker få det till. Jag frågade henne om de pratat om vad som hade hänt? Tänkte att läkaren kan väl inte bara ha skrivit ut medicinen och sedan skickat hem henne. Hon sa att de tyckte hon var ett för "svårt fall", så de skulle skicka iväg en remiss någon annanstans, till någon som var bättre lämpad. Efter det hörde hon inget mer. Alla runt henne har tjatat om att hon ska söka hjälp själv men de som varit med om såna saker vet nog att det inte är det lättaste. "Jag skulle ju bli kallad men nu blev jag inte det så de anser väl att det inte behövs" Det värsta är att vi var i kontakt med sjukvården från dag ett. Efteråt har jag förstått att akutbesök vid såna händelser ska följas upp med psykologsamtal.

Ensam är stark sägs det ju. Tur för den personen i så fall. Tyvär finns det för många människor som absolut inte är starka men tyvär ensamma. Är det alltid upp till dem att ta tag i det? Den som inte orkar tjata och bråka sig till den hjälp han har rätt till får helt enkelt klara sig själv? Du är din egen lyckas smed?

Vila i frid P...

Av Magdalena Klinga 13 aug 2003 08:41