Sådan är alkoholismen

Sprit tar fort så jävla slut...

Jadå... funderade länge på om jag inte skulle sortera in det här på "Kultur & Nöje"... eller varför inte "Sex & Kärlek". "Kropp & Själ" vore också rätt passande.

Vad är det då jag vill ventilera - bräka om? Väcka uppmärksamhet - tala om hur det borde vara eller bara ventilera mina åsikter?

Lite oklart är det, men jag har förmodligen ett behov som jag inte får tillfredsställt på något annat sätt - så om det nu är min grandiosa läggning med narcissistiska drag som blottläggs så försöker jag att inte bry mig. Skämts har jag gjort nog i mitt liv...

Tänkte väl på något sätt förmedla hur oerhört maktlös jag är inför min sjukdom - alkoholismen.

Sjukdom, förresten... snarare en belägenhet jag hamnat i. Hur gick det till då - frågade han nyvaket och förvånat en dag för snart två år sedan...

Jo, visst det krisade efter separationen på hösten -99. Radhusidyllen krackelerade och nu, nu när hon äntligen var borta kunde jag få leva MITT liv, på MINA villkor. Ingen som talade om vad som var rätt, roligt och riktigt.

Så började en yster cyberdans med Lovesearch, Spraydate, chat på 35 och ölburkar och vinglas vid sidan om skärmen. Ack, så många andra ensamma själar det fanns uti det kalla Sverige denna vinter av millennieskifte.

Så kom då våren, lite lekte vidare med lägenhet i citykärnan, fet plånbok efter lyckad radhuskrängning och så - ett arbete som jag kunde sköta hemifrån lite som jag ville. Ett eldorado för en aktiv alkoholist... för det var jag redan då, utan att jag visste om det.

Detta är ett stort bekymmer för många läkare har jag fått klart för mig. Har du cancer - inga problem, vi har hittat en tumör - du är sjuk. Är du alkoholist - värre, för vi måste bygga vår diagnos på dina egna upplevleser och vanor.

I och med att alkoholismen är en förnekelsens sjukdom hos själva sjukdomsbäraren - så kommer du som patient, med aldrig så god självinsikt att göra allt för att framstå i en så god dager som möjligt, om du ens kommer till en läkare för att du har ett problem. Dina sömnproblem handlar kanske om att chefen är jobbig mot dig. Du kan få nervlugnande utskrivet. Aha... bensodiazipiner. Det är Stezoloid, Rhohypnol. Jättebra då man är bakis, luktar inte, lindrar skakningar och det är bara att dra iväg till jobbet.

På hösten 2000 kom verkligheten och knackade på. Jag hade just inlett ett förgållande med en kvinna som jag var oerhört förälskad i. Jag var lycklig. På jobbet höll jag några utbildningar som blev succé. Vad gör jag då? Jo... super som ett svin, jobbar samtidigt och har omvårdnad om mina döttrar. Detta fungerar i fyra dagar innan dagispersonalen drar i bromsen och härvan börjar nystas upp. Min goda arbetsgivare kommer dock inte att få vetskap om min belägenhet. Istället blir det psykakuten med svår ångest.

När jag kvicknar till någon dag senare kan jag sammanställa facit; jag är i onåd hos barnens mamma, men har kvar delad vårdnad om jag skärper mig, min nyfynna flickvän är förstående och tycker jag vart redig som tagit tag i ett problem... men jag insåg nog här att jag behövde göra något.

Jag sökte hjälp och fick det - terapi... om jag kunde finna orsakerna till mitt drickade så skulle jag förmodligen kunna komma tillrätta med att mina fyllor ofta slutade i katastrofer med påföld att jag gärna drack 2-3 dagar i sträck innan kroppen och sinnet sa ifrån.

Efter sju månader med Antabus och stödsamtal stod jag fortfarande och stampade på ruta ett. Men det insåg jag inte då. Slutet på sommaren 2001 var ett töcken av vackert väder, några dagars jobb, en veckofylla, krogäventyr, ångest. Mycket kaotiskt.

En tidig oktoberkväll kom min arbetsgivare och knackade på dörren. Ridå.

Men ridån gick upp... jag fann en lösning på mina problem.

Jag hittade en väg ur min mentala besatthet... att ständigt försöka bli vän med alkoholen... denna mentala besatthet lämnade mig då jag vågade kröka gamnacken och vågade erkänna det fullständiga misslyckandet i att leva det liv jag levde.

En sorg... att skiljas från sin bästa vän - alkoholen.

Samtidigt blir jag ju medveten om att jag lider av en brist på andlighet. Mitt oärliga liv kommer blottlagt och jag kan börja tillfriskna genom att bearbeta mitt förflutna, medvetandegöra mina karaktärsfel.

Idag har jag inte behövt berusa mig på snart två år. Mitt liv har fått en helt ny spänst och innehållet är klarare och jag har lättare att fokusera på vad jag gör. Mina val är nyktrare och styrs mer av vad känslan vill... inte vad den känner blev nog lite flummigt där.

I inledningen hade jag en tanke om att förmedla min maktlöshet inför alkoholen. Hoppas att den gått fram...

Om inte - så kan jag ge en liknelse som du nog kan identifiera dig med.

Tänk dig att du har en kamrat. En vän som för det mesta vill dig väl och kommer och hälsar på då och då. Ni har trevligt tillsammans, går ut och träffar andra människor. Umgås. Ibland märker du hur din vän sårar dig genom att tala illa om dig bakom din rygg. Ibland kommer din vän hem på besök då du egentligen hade tänkt att göra något annat. Träna, gå på bio eller vara med andra vänner. Men du tycker mycket om din vän och väljer denne framför annat.

Till slut blir situationen ohållbar, du lovar dyrt och heligt att inte befatta dig med denna person något mer. Efter en vecka har du glömt, eller förskönat konsekvenserna av umgänget - du har nog missförstått din vän och ni har ju trots allt ofta VÄLDIGT trevligt tillsammans.

Så där får ditt umgänge pågå tills du blir mer och mer söndertrasad i själen. Då du inte kan leva vare sig med eller utan... då är det dags att be om hjälp.

Jag har fått hjälp och är idag oerhört tacksam för detta.

Så avrundar jag där - så fick du en inblick i en 44-årig nykter alkoholists tankar från mitten av augusti 2003.

Av Svem von Helst 12 aug 2003 09:38