Jadå, mor

Han rycks upp ur boken, brutalt, utan chans att avrunda, förbereda sig på att återvända till verkligheten. Han slutar läsa, lägger ner boken, upp och ner, uppslagen på den sida han kommit till, 79, på magen, lägger ena handen ovanpå, den högra, för att minimera riskan att den ska falla ner på golvet eller i soffan och han ska tappa bort vart han var.

- Va? Svarar han, från sin position i den stora soffan i biblioteket hemma hos mor och far, ute på landet, utanför stentuffa Västerås. Förvirrad, han känner sig malplacerad, overklig.

- Mobilen, fortsätter hon som om det var självklart, varför ligger den här? Han hör knappt vad hon säger trots att matsalen låg vägg i vägg med biblioteket, ja. Han känner för att gnugga sig i ögonen, ja, trots att han inte sovit, nej.

- Jag tog inte med den hit, den blev kvar, ja, utan någon speciell anledning alls.

Snart dyker hon upp i dörröppningen med mobilen i handen.

Han har fortfarande inte lyft boken, nej.

- Ja? undrar han.

Hon märker att han är irriterad, men förstår inte.

- Här, säger hon undrande och håller fram mobilen i högerhand framför sig, den andra, den vänstra, sträcker hon över huvudet, lutar sig mot dörrposten. Poserar, som om de var i Hollywood. Han regisör, hon skådespelerska.

- Vill du inte ha den? fortsätter hon.

- Ok, lägg den på bordet då, säger han trött, men han anstränger sig för att inte låta sur och irriterad. Han pekar, slappt med den fria handen, den vänstra, över kroppen, på bordet, bredvid soffan.

Han lyckas inte, dölja sin irritation, nej.

- Ursäkta då, syrligt, med sin mest femenina stämma.

Hon svajjar runt soffans längre ända och placerar mobilen utstuderat noggrant på armlängds avstånd från den otacksamme skiten, enbart några få år yngre, men redan en snobbig skitstövel.

Han tillhör den sorten som kan låta bli att svara, låta det ringa även om mobilen låg på armlängds avstånd.

Hon tillhörde sorten som oavsätt om de var försjunkna i en drabbning över schackbrädet, hade spelat i flera timmar och spelet närmade sig slutet, studsade upp, rusade över till mobilen och svarade så fort det ringde. Hon visste ju inte vem det var och ändå valde hon bort schackpartiet direkt. Det var fan oförskämt. Ja. Fan.

Hon kunde för allt i världen inte förstå hur man kunde lämna mobilen i matsalen och gå och lägga sig i biblioteket med en gammal bok.

Tänk om någon ringer?

Fan, tänkte han.

- Tack, lyckas han pressa över läpparna, men ordet studsar obemärkt mot hennes bara rygg, hon bar toppen till en tvådelad baddräckt och ett par jeans uppvikta så där checkt till knäna när hon kliver ut ur biblioteket in i korridoren.

FLIPP FLOPP FLIPP FLOPP FLIPP FLOPP, låter det när hon försvinner bort i korridoren.

Ett par minuter senare, nästan tio, dyker mors huvud upp runt hörnet, in i rummet.

- Du ska vara snäll mot din kusin, unge man.

Han läser vidare.

- Jadå, mor. Svarar han när hon upprepat uppmaningen en gång. Denna gång följt av ett, hör du?

Fan.

- Jadå, mor.

Han funderar en stund, ett kort ögonblick, på att tala om för mor, förklara, att kusinen med sitt betende antytt, avslöjat, att hon faktiskt förespråkade ett osunt levnadssätt, ja rent av oförskämt var det, men nej, han inser att det var lönlöst, dessutom var ju kusinen gäst, på besök och det hade varit oartigt av honom. Nej. Så det blev åter igen.

- Jadå, mor.

Fan.

Av T.L Stjerna 10 aug 2003 11:29