Bli inte ledsen nu - epilog

Fredag. Tittar på klockan, 15.57. Min sista patient för dagen är snart klar. Elsa Johansson med titanskruvarna. Jag kommer att sakna henne. Att byta ut hennes tänder mot det nya garnityret har varit en lång och smärtsam behandling. Men hon blir fin. Revbensspjäll, det är det första hon ska äta säger hon. Det har hon längtat efter. Och att kunna le igen.

De nerdragna persiennerna stänger sommarvärmen och eftermiddagssolen ute. Genom trafiken hörs Hedvig Eleonora kyrka slå fyra. Jag känner mig tillfreds med tillvaron. Jag, Cecilia Wallström, tandspecialist. Jag älskar att se hur nöjda och tacksamma mina patienter är när de går härifrån. Så länge jag kan minnas har jag velat göra något nyttigt och bra för andra människor. Och jag är bra. Det är jag verkligen.

- Cecilia, kan du ta hand om min patient när du är klar? Det är panik hemma. Hon sitter inne hos mig, en enkel rotfyllning bara. Okey?

Göran är stressad och jag hinner knappt svara innan han är försvunnen ur dörröppningen. Han har det svårt, Göran. Jag brukar ställa upp för honom. Självklart. Och rotfyllningar är min specialitet.

Elsa tittar sig i spegeln på väg ut och ger mig ett brett leende, trycker min hand och tackar mig flera gånger. Skönt. Jag ger henne en lätt kram och ber henne höra av sig om det blir minsta problem.

Plockar snabbt undan instrumenten och ställer dem i steriliseringsskåpet. Stänger ner datorn, släcker ner och styr stegen mot Görans behandlingsrum. Jag måste vara den sista som är kvar, väntrummet är tyst och tomt och Louise i receptionen har stängt till och gått för dagen.

Det sitter en blond kvinna i tandläkarstolen. Jag ser hennes hjässa sticka upp över nackstödet. I spegeln ovanför syns hennes panna, näsa, ögon. Jag stannar upp. Tvärt.

Tina. Det är Tina. Det måste vara Tina Bergman. Herregud. Det är trettio år sedan, men smärtan känns fortfarande. Jag får panik, blir kallsvettig, men så med ens är allt glasklart.

Kommer hon att känna igen mig? Jag plockar upp ett munskydd ur rockfickan och fäster gummibanden bakom öronen. Det känns ovant, jag använder sällan de här numera. Plastvisiret är mer bekvämt, men alltför avslöjande.

Jag går fram till hennes stol, sträcker fram handen för att hälsa. Hennes hand är torr och sval. Hon tittar knappt upp, kastar ett öga på den exklusiva armbandsklockan på armen och suckar uppgivet.

- Kan vi se till att fixa det här nu? Jag hade inte tänkt sitta här hela helgen.
- Visst. Självklart. Har du mycket ont?
- Så in i helvete, om du ursäktar ordvalet.
- Då ska vi se till att få det här överstökat.

Hon är sig lik. Jag vänder ryggen till, plockar fram nödvändiga instrument ur skåpet och lägger dem på en bricka. Sköterskorna som assisterar har fått ledigt just idag och det passar mig fint. Jag lägger brickan på det lilla bordet där borrar och salivsug sitter på rad. När jag sätter mig på pallen och rullar fram mot henne ser hon mig i ögonen, för första gången.

- Men... men är det inte Cecilia? Cecilia Göransson?
- Mmm... Wallström. Jag är gift numera.
- Men känner du inte igen mig? Tina!

Hon ler och är plötsligt len i rösten. Jag plockar bland instrumenten på brickan och försöker se så obesvärad ut som möjligt.

- Tina? Hmm... nej. Jag tror inte att jag känner någon Tina.
- Men snälla Cecilia! Vi var ju jämt tillsammans, jämt! Minns du inte?

Jag stannar upp och tittar på henne. Kisar lite med ögonen, rynkar pannan.

- Kanske... det är något bekant med dig.
- Hahaha, men Cecilia! Var inte fånig nu! Vi bodde bara två kvarter ifrån varandra. Du brukade vara hemma hos mig efter skolan. Vi gjorde en massa kul ihop.
- Hade du ont sa du?
- Cecilia?
- Jag ser i din journal att du är överkänslig mot Xylocain-Adrenalin och Carbocain. Det är tyvärr de enda bedövningsmedel vi har tillgängliga här just nu.

Hon svarar inte, bara glor på mig när jag fortsätter att bläddra i hennes journal.

- Vad har du fått för reaktioner? Klåda? Blodtrycksfall?
- Jag är inte överkänslig…
- Det är verkligen ovanligt med överkänslighet mot bedövningsmedel, men vi ska väl inte utsätta oss för några risker här? Eller hur?

Jag tittar upp och ler avväpnande mot henne, men det går inte riktigt hem. Hon stirrar på mig och jag ser hur hon greppar tag om armstöden, som om hon är på väg att kasta sig upp ur stolen och springa ut ur rummet. Knogarna vitnar. Jag lägger en hand på hennes axel och trycker henne tillbaka mot ryggstödet, vänligt men bestämt.

- Såja, ta det lugnt nu. Det här ska gå så bra så. Det finns alternativa metoder. Visserligen är de inte helt tillförlitliga, men det här är ju bara en enkel rotfyllning. Sitt bara lugnt tillbaka så ska vi ordna det här.

Innan hon hinner reagera har jag spänt fast hennes händer och ben med remmar vid arm- och fotstöd. Göran är lite kinky. Jag har nog sett hur han roat sig med vissa kvinnliga patienter, när han trott sig vara ensam kvar på mottagningen.

- Cecilia, vad fan gör du!
- Lugn, lugn...
- Det här kan du åka dit för! Vad tänker du göra?

Hennes röst går upp i falsett. Jag hakar av en av borrarna från stället, startar den och iakttar stiftet när det roterar. Jag lägger an ett missnöjt ansiktsuttryck, byter till en grövre borr med mer ilande ljud. Ler och ser rakt in i Tinas likbleka ansikte.

- Sådärja! Nu så.
- Cecilia, sluta. Jag vill härifrån!
- Hur är det med pappa, Tina? "Talk to me baby".

Jag härmar hennes pappas tillgjorda röst, så som han brukade låta när han svarade i telefonen. Tinas underläpp börjar darra och jag fortsätter.

- Och Tobbe? Hur gick det med Tobbe? Du minns väl Tobbe, Tina? Ska vi ta och borra lite för Tobbe? Och pappsen? Bli inte ledsen nu, men det här kommer kanske att göra lite ont, Tina...


: : :


- Doktorn? Är vi klara nu? Hallå?

Elsa Johansson rör vid min arm. Utanför hör jag kyrkklockan slå fyra. Jag kommer till sans och vänder mig om mot Elsa som tittar medlidsamt på mig.

- Ni borde inte arbeta så hårt, doktorn. Det är skönt att det är fredag, eller hur? Och jag är så NÖJD med mina nya tänder! Tack snälla doktorn!

Elsa tittar sig i spegeln på väg ut och ger mig ett brett leende, trycker min hand och tackar mig flera gånger. Skönt. Jag ger henne en lätt kram och ber henne höra av sig om det blir minsta problem.

När hon har gått tänker jag att förr eller senare kommer Tina Bergman in på min mottagning. Det är jag övertygad om. Ödet kommer att sammanföra oss. Och då ska jag vara beredd.

: : :

Tack Malin för en inspirerande novell. Jag kunde inte låta bli ;-

Av Anna-Carin Collin 10 aug 2003 11:36