Ordsptråkeri

Dessa tidigare okända människor var: den klämkäckt dryge harmynte Lasse, lilla Tuva samt den filbunkslugne Lersten. Kontakten oss emellan var minimal, för att uttrycka sig i positiva ordalag. Jag och Lersten hade en ömsesidig lagomkontakt, där ingen av oss ens försökte prata med den andre, och båda trivdes fint med det. Tuva gick mest omkring och längtade därifrån, vilket märktes på talrika utbrott för vad i mitt tycke var småsaker. Lasse däremot gjorde sitt bästa för att få en "härligt studentikos" stämning i lägenheten, men misslyckades; dels beroende på att ingen utom Lasse tyckte sådant var särskilt kul, och dels för att hans tajming fick Stefan Grundin att framstå som ett humororakel. Tiden och livet gick dock vidare, även om det kändes långsamt ibland.

En morgon efter att jag druckit några deciliter tequila för mycket kvällen innan, och därför var på uselt morgonhumör, beslöt dock Lasse att ta i ännu lite extra för att öka trivseln i lägenheten. Så, medan jag gick in i tv-rummet för att hämta gårdagens tomflaskor, tejpade han fast en knappnål på min köksstol. Lyckligtvis har jag för vana att alltid sitta på kanten av stolen, så när jag satte mig fick jag bara en liten rispa på höger skinka. "Arg katt får rivet skinn", skrockade han, och fortsatte: "jag tänkte egentligen ta ett häftstift, men kunde inte hitta dem, så ’man tager ju vad man haver’, som Kajsa Warg sade". Jag tänkte upplysa honom dels om idiotin i att skada folk för sitt eget höga nöje, dels att jag inte var på humör för skämt, och dels om att Kajsa Warg på sin tid var känd för att vara sällsynt noggrann med råvarorna, så var det någon han citerade så var det med allra största sannolikhet inte hon. Jag orkade dock inte argumentera, så jag satt istället tyst och gjorde mitt bästa för att trycka ner en ostmacka och en kopp kaffe, medan han skrattande gick in i TV-rummet.

Efter att ha kämpat ner frukosten, gick jag tillbaka till TV-rummet, där Lasse redan satt och log. Jag tänkte att han troligtvis hittat på något jävulskap med min sittplats nu också, så jag satte mig istället på Lerstens plats, vilket fick Lasse att gapskratta, eftersom han kletat fast ett tuggummi där. "Bränt barn skyr elden! Haha!" sade han skrattande. Jag surnade till ännu lite mer, men blundade och lutade mig bakåt, och försökte tänka på annat. Bakfyllefinmotoriken var dock till och med sämre än vanligt, vilket resulterade i att jag välte stolen för långt bakåt och slog bakhuvudet i väggen. "En olycka kommer sällan ensam", sade Lasse klämkäckt, vilket verkligen retade upp mig, så jag ställde mig upp och talade om för honom att han fick skärpa till sig. "Ojdå, var det kanske droppen som fick bägaren att rinna över?" sade Lasse, och det märktes att han njöt av sin fyndighet. Nu hade jag fått mer än nog, och när jag dessutom upptäckte att han riggat en fälla till - han hade gläntat dörren in till mitt rum och ställt mormors tunga silverskål på dörrkanten - fanns egentligen inga alternativ till direkt vedergällning. Tuva hade sett allt som hänt, och nickade mot mig - hon var på min sida.

Jag tog det första jag fick tag på, en tomflaska, och kastade mot honom. Tyvärr gjorde tequilan sig fortfarande gällande, så jag missade honom med någon decimeter. "Nära skjuter ingen hare!" sade Lasse, men hans tidigare hurtighet hade nu tydligt blandats upp med rädsla. Som motangrepp plockade han upp en bordskniv, som han sedan höll framför sig i en löjeväckande pose. "Otack är världens lön!" utbrast han snyftande, och fortsatte: "Fan! Jag ville ju bara att alla skulle få lite roligare. Man har ju aldrig roligare än man gör sig!"

Tuva hade nu, obemärkt för Lasse, smugit fram bakifrån, och med en praktfull sving med förra veckans överblivna halvmeterspainriche fick hon honom att falla handlöst bakåt, in i min dörr. Dörren slogs upp, Lasse ramlade raklång på rygg, och den tunga skålen landade med en krasande duns i ansiktet på honom. När han så låg där på golvet, med livskraften rinnandes ur honom, gick jag fram till honom och viskade: "Du ska inte ge dig på Strömberg när det finns Lersten."

Bidrag till författarskolan

Av Martin Strömberg 06 aug 2003 09:33